Fråga:

När jag var barn på 1950-talethade min pappa en uppsättning Nife-ackumulatorer som han hade han köpt på skroten. De hade nästan obegränsad hållbarhet, hävdade pappa. Han kunde även berätta att de användes i flygplan tack vare att de hade lägre vikt än blyackumulatorer. Varför används inte Nife-ackumulatorer i dag? Om de dög i flygplan bör de väl duga till hybriddrivna bilar?

Stig Wiberg

Svar:

Roligt att du talar så varmt om våra produkter! Efter ett antal namnbyten under åren heter vi inte längre Nife utan Saft AB, efter att vi 1991 blev uppköpta av det franska batteriföretaget Saft SA. Fortfarande står det dock Nife på våra celler.

Waldemar Jungners ursprungliga patent från 1899 gällde alkaliska nickel-järn celler (NiFe) där man blandade in en del kadmium för att det hade positiv effekt på laddningsegenskaperna. Numera innehåller NIFE-batterier i huvudsak nickel-kadmium (NiCd), med en del järn som tillsats.

Våra batteriers förträfflighet finns faktiskt omnämnd i Alistair MacLeans thriller ”Station Zebra” från 1968. När inget svar fås från den arktiska radiostationen utgår man från att manskapet omkommit, då stationen drivs av NIFE-batterier, och dessa fungerar ju obegränsat i alla lägen.

En av våra pensionerade medarbetare tog i mitten av 1960-talet uttjänta celler från Lansens katapultstol och satte dem i sin bil som startbatteri. Han kör än i dag med samma batteri, men bilen har han bytt åtskilliga gånger sedan dess.

Men nu till frågan.

Varför duger de inte i dag? Tyvärr har NiCd för låg kapacitet och energi per viktsenhet för att ge tillräcklig kraft och körsträcka i el- eller hybridbilar. Efter NiCd har det utvecklats nickel-metallhydridceller (NiMH) och därefter hela litiumfamiljen med litium-jonceller (Li-jon) i spetsen. Dessa har högre ampere- och kilowattimmetal per kilo, och ger därför längre körsträcka och snabbare acceleration. Kostnaden är dock betydligt högre än för NiCd, och dessutom kräver de avancerad elektronik för kontroll av laddning och urladdning. För Li-jon krävs detta även ur säkerhetssynpunkt – kanske kommer ni ihåg den brinnande laptopdatorn för några år sedan.

Genom materialutveckling har säkerheten ökats, men på bekostnad av lägre cellspänning. Förhoppningsvis kommer en hållbar lösning inom de närmaste 10–15 åren. Den som lever får se.

Ett som är helt säkert är att NiCd inte räcker till i högpresterande hybridbilar. De fickplattceller vi tillverkar i Oskarshamn är i huvudsak ämnade för reservkraft, och står stilla på sjukhus, flygplatser, fyrar, telekomstationer, med solcellspaneler eller där det är ovanligt kallt eller varmt. NiCd är en nischprodukt för extrema förhållanden, men än så länge en oöverträffad sådan.

Björn Mårlid

PS: Kadmium är en farlig tungmetall, av EU förbjuden i konsumentprodukter sedan 2004. Men i batteridirektivet från något år tillbaka slogs det fast att kadmium tillåts i industribatterier under förutsättning att det återvinnes. För övrigt hamnade bly och kadmium i samma farlighetsklass.

Svar:

Nife-ackulumatorer användes av SJ till slutsignalerna på sista vagnen i tågen (i mörker). Från barndomen i Storlien minns jag hur ackumulatorerna togs ur signalerna för att laddas.

Olof Wallenius, Uppsala

Två nya frågor:

Fråga:

Jag har en skruvmejsel som man kan använda för att testa om det är ström i ett elurtag. Man stoppar in mejseln i det ena hålet, och om urtaget är strömförande lyser en lampa i det genomskinliga handtaget. Hur fungerar detta? Normalt måste man ju ansluta till båda hålen för att få en lampa att lysa.

Mats Fröier, Göteborg

Fråga:

Varför måste man fortfarande ställa in klockan manuellt på mobiltelefoner? Den tid som förflutit sedan mobilernas barndom torde mycket väl ha räckt till för att konstruera och implementera klocksynkronisering via mobilnäten.

Nils-Robert Ohlström

Skicka in era svar och nya intrikata frågor tillteknikfragan@nyteknik.se

Det är ni, kära läsare, som både frågar och svarar i Teknikfrågans spalter.