En "tagg" innehåller ett mikrochip och en antennkrets.

Rfid-tekniken är egentligen ett samlingsnamn för en mängd varianter i olika frekvenser som trådlöst kommunicerar mellan tagg (chip med antenn) och läsare.

Med passiv teknik - som i passerkort - sker kommunikationen med hjälp av induktion. När taggen kommer inom läsarantennens fält laddas taggens kondensator, och taggen kan sända informationen (transponderns unika ID-kod för read-only chip) till läsaren på en annan frekvens.

Aktiva transpondrar arbetar med radiovågor och har strömförsörjning, vilket är nödvändigt för att kunna läsa på det avstånd och med den hastighet som fordon färdas med genom en biltull.

Läsaren skickar en "wake-up"-signal till taggen, som aktiveras och sänder information till läsaren. Batteriförsedda taggar brukar ha en livslängd på 6-10 år. l Stockholmsförsöket används transpondrarna för autogirobetalning, inte för identifiering och kontroll av fordonen. Detta sker från digitala foton av registreringsskyltarna.

Att handla smidigt med automatisk läsning av alla varorna i kundvagnen som signaturen Petter beskrev är i och för sig tekniskt möjligt genom "anti-collision" teknik (dock ej vad gäller metallförpackningar), men det lär dröja länge innan det blir vanligt i butikerna. Rfid-taggar för dagligvaror kommer av kostnadsskäl inte att vara kisel- eller kopparbaserade. Därför kommer man att kunna återvinna mjölkförpackningar i framtiden på samma sätt som görs i dag.

Det man vanligast förknippar med rfid innebär att man med en traditionell radioteknik läser av en rfid-etikett (tagg eller transponder utan egen strömförsörjning) på avstånd.

Till skillnad mot streckkoden behöver taggen inte vara synlig från sändar/mottagarenheten, men den får heller inte vara för långt borta. Dagens läsavstånd är mellan två centimeter och fem meter.

Grundprincipen är att man med hjälp av en radiosändare kontinuerligt tillför energi till taggens antennkrets. Ström likriktas i taggen, och används för att driva en integrerad krets som innehåller kommandotolk, minne och modulator.

Sändaren skickar kommandon, modulerade på den kontinuerliga sändarbärvågen, som mottas och tolkas i rfid-taggens kommandotolk.

Streckkod på framsidan av etiketten, rfid på baksidan.

Om ordern är att återsända minnesinnehållet, så skickas detta seriellt, bit för bit, till modulatorn, vilken kortsluter och öppnar taggens antennkrets. Detta ger upphov till en så kallad lastmodulering; sändaren uppfattar en kortsluten rfid-taggantenn som en ökad belastning (jämför GridDip-metrar) vilket påverkar sändarens effektbehov.

Effektförändringarna mäts, och den på detta sätt återskapade informationen kan sedan avkodas och presenteras exempelvis som varunummer i en kassaterminal, på samma sätt som en streckkod.

Vatteninnehåll i matvaror och metall i förpackningarna dämpar radiosignaler, vilket gör att dagens rfid-teknik inte lämpar sig för individuell märkning av livsmedelsförpackningar. Däremot finns många andra områden där rfid-teknik är lönsam, och där man har återvinning av uttjänta taggar.

Märkning av livsmedel är dock högt prioriterad av industrin. Det forskas och utvecklas runt om i världen kring så kallad "chipless rfid-teknik" för att klara både pris- och miljökraven för märkning av livsmedel.

En rfid-etikett innehåller normalt bara information om tillverkare och varunummer, och den utgör därför inte större hot mot integriteten än en vanlig streckkod.

Nästa fråga påminner om denna men handlar om bilnycklar.

Jag har länge funderat på hur fjärrupplåsningen av mina bildörrar fungerar. Det är inte nödvändigt att rikta nyckeln mot bilen, och "strålningen" verkar kunna gå genom både kropp och byggnader. Hur fungerar detta?

Svar och nya intrikata frågor till teknikfragan@nyteknik.se

Fler teknikfrågor finner ni på www.nyteknik.se/teknikfragan