Man kan skaka på den utan att innehållet skvimpar ut, vilket gör den perfekt vid titreringar. Den är platt i botten så att den kan stå utan att välta. Den trånga öppningen upptill gör att avdunstningen blir mindre än från en öppen bägare. Den är också lätt att korka igen. Antingen tillfälligt, med en enkel bomullstuss, eller ordentligt, med en riktig kork eller glaspropp.

Den koniska flaskanär naturligtvis graderad i milliliter, och självklart är den tillverkad av värmetåligt pyrexglas. Man kan alltså utan problem värma den undertill med en bunsenbrännare.

Kort sagt, E-kolven förenar provrörets, bägarens och flaskkolvens alla fördelar. Men inte nog med det. Den är dessutom snygg att se på.

Ofta etsar man också en matt ruta på glaset, där kemistenmed en vanlig blyertspenna kan anteckna vad kolven för ögonblicket innehåller. Skriften går sedan lätt att sudda bort.

Emil Erlenmeyersjälv var kemiprofessor i München, och studerade organiska ämnens strukturformler tillsammans med bland andra Robert Bunsen och Friedrich Kekulé.

Ett av Göran Grimvalls miniproblem i NyT handlade om just E-kolven. Lös problemethär.