Låt oss mötas

Kaianders fråga "Finns Gud?" är en kastad handske som jag inte kan låta bli att ta upp. Richard Dawkins har gett sitt svar, vilket inte bara är en redovisning av hans egen övertygelse och uppfattning utan ett underkännande av många andras tro och tankar. Att låta frågan kvarstå, som i Kaianders rubrik, är ett utmärkt sätt att öppna upp för samtal och dialog, för möten mellan människor av olika tro och övertygelse. I ett sådant samtal vill jag vara en del.

Att Guds existens inte går att bevisa borde vid det här laget vara fastställt. Men inte heller Guds icke-existens är bevisad. Och knappast kan väl någon förvänta sig bevis i dess vetenskapliga mening. Dawkins hävdar att Gud är en vetenskaplig hypotes om universum och att den måste skeptiskt analyseras som sådan. Att vända och vrida på Gud är inte något hädiskt, tvärtom är det något som troende (och icke-troende?) gör dagligen, mer eller mindre. Kanske inte med vetenskapliga metoder, men sannerligen inte utan skepticism eller kritik. Problemet med Dawkins utgångspunkt är att den Gud som troende tror på inte kan beskrivas i en vetenskaplig hypotes, istället är Gud alltid större. Den gud som Dawkins vill kunna prova i sin hypotes är inte vilt främmande från den Gud den troende vänder sig till, men den är endast en begränsad representation av densamme.

Även om Gud i Gamla Testamentets återgivande beskriver sig själv just som existerande, "Jag är den jag är" (2 Mos 3:14), så handlar tro ganska lite om Guds existerande eller icke-existerande. Istället är den viktiga frågan vad Gud vill och gör i allmänhet och vad Gud vill och gör med just mig. Teodicéproblemet pekar på just detta, för det är inget problem i förhållande till Guds existens (eller icke-existens) utan blir ett problem just i förhållande till vad Gud vill och gör (eller inte gör). Hur kan det finnas en god och allsmäktig Gud när världen ser ut som den gör? Genom århundradena har fackteologer och andra sökt svar, men frågan kvarstår. Alla måste vi på något sätt lära oss att leva med dess problematik. Oavsett om vi är gudstroende eller inte ser världen ut som den gör och livets sårbarhet är en realitet för oss alla.

I en utmärkt bok med titeln "Det sårbara livet" reflekterar Fredrik Lindström, bibelvetare med fokus på Gamla Testamentet, kring teodicéfrågan. Han utger sig inte för att ha funnit Svaret, men han presenterar ett provisorium som det är möjligt att leva med. Ett provisorium som innebär en gud som valt att begränsa sig själv, att frivilligt avstå från makt. Provisoriet befriar oss inte från frågetecken, men det befriar oss från en maktfullkomlig och elak eller ond gudsbild. Bara för att världen ser ut som den gör behöver Gud inte vara sådan.

För kristna världen över blir Guds vilja och handlande särskilt tydligt i skeendet runt Jesus Kristus. Han som är både människa och Guds son blir själv drabbad av alla världens ondska, sviken av sina närmaste, utlämnad till sina fiender torteras, skymfas och dödas han. För Kristustroende betyder det att mitt i lidandet finns Gud, inte för att Gud ville lidandet, men för att Gud delat det. Kristen tro byggs på att Gud kom genom lidandet och segrade över det i uppståndelsen. När vi drabbas av lidande ger Kristusberättelsen oss kanske inte svar, men utifrån den kan vi söka och finna gemenskap i lidandet och hopp.

Ingen kan påbjuda vad någon ska tro eller tänka. Totalitära regimer har försökt, liksom kyrkan i historiens mörka dagar. Men vad som verkligen rör sig i en människas själ och förstånd förblir okontrollerbart, om än inte opåverkbart. Att argumentera för eller emot tro utifrån dess nytta eller resultat är inget nytt. Jesus sa att på frukten känner man trädet (Matt 12:33). Men när tro ger dålig frukt så kan slutsatsen endast dras om kvalitén på den tron, inte om tro som fenomen. Att vetenskapen gett oss atombomber säger ingenting om vetenskapen i sig. Mer än att vi måste ta vårt ansvar som vetenskapare och som kunskapssamhälle. Motsvarande gäller för troende och för kyrkor och samfund.

Istället för att försöka motbevisa varandra det obevisbara och istället för att avfärda den andre som ignorant eller mindre vetande kan vi mötas som tänkande, reflekterande individer, var och en med sin livsåskådning. Att Richard Dawkins inte verkar vara intresserad av sådana möten eller är beredd att se troende som lika utvecklade är beklagligt. I en välvillig tolkning kan det ses som ett uttryck för de extrema provokationer som kan slita och dra i vetenskapen och samtiden och därigenom, i bästa fall, vara fruktbara. Men en fråga som han, och alla som känner sig tilltalade av hans åsikter, bör ställa sig är var han själv befinner sig på fundamentalist-skalan. Han argumenterar mot en blind tro, men hur pass seende är han själv?

I möten och samtal, i dialog mellan reflekterade människor lär vi oss mer om oss själva och om varandra och växer som människor. Sådana möten är en väg mot en bättre värld för oss alla, troende som icke-troende.

Sara Blom, Göteborg
Teknologie Doktor
Präst i Svenska kyrkan
Sara.Blom@svenskakyrkan.se


En bra artikel, Det är viktigt att den gode Dawkins lyfts fram i ljuset, Det mumlas för mycket om religion i de debatter som förs, Richard talar ur skägget, Likt en Voltair krossar han det religiösa:
",,en alltigenom malign företeelse, en patologisk deformation av människans förståndsgåvor".
Det värsta är att barnen utsätts för religiös indoktrinering skriver han, usch ja,

Humanisterna med denne Sturmark skall var ett forum för oss otrogna men jag gillar dom inte, Dels ställer Sturmark upp på menlösa diskussioner och därtill är jag allergisk mot ordet ateist, De trogna brukar, och inte helt utan en poäng, hävda att ateisten också tror,Men jag är ingentyp troende därför
gillar jag inte etiketten, Sokrates tillskrivs ett yttrande : Jag vet att jag inte vet, Det är en bra grund även för mig, Hur allt kom till, varför, var det slutar, vad som händer mej sedan jag avlidit det har jag inte den blekaste aning om, Och ingen annan har det heller, Jag/vi är helt enkelt inte informerade, har inte fått någon insyn (det är sämre än i kärnkraftsindustrin) , Varför skall jag då bry mig, Jag har
bara att gilla läget,

Du åberopar Pascals ironiska (?) motiv för att tro. Jag har ett annat halmstråförsök. Citerar:
"Den voluntaristiska pragmatiska filosofin under 1900-talets första hälft brukade lösa religionens sanningsproblem: Gud finns därför att vi vill att han skall finnas och mår bra av att tro på honom"
Det är lite rörande och gäller väl närmast gamla damer (som jag gillar) Jag fattar inte det där med voluntaristiskt, men det kan kanske imponerar, så jag brukar komma dragande med det,

Till slut - för mig är det lite uppmuntrande (varför vet jag inte) att min existens beror av en stor jävla smäll (som det hette i TV-reklamen), nämligen ett supernovautbrott, Bara där kan de nödvändiga spårämnena som som kol, kväve och lite metaller ha tillförts universum.

Så mycket väsen för så lite ull!
Gösta By



Hej,

Jag läste din artikel i NyTeknik och fick idén att mejla några rader angående frågeställningarna.

Personligen tror jag att Gud finns. För mej är det helt otänkbart att allt kommit till av en slump.
Gud förstår man inte, utan Gud tror man på. Det är viktigt att poängtera!

Bibeln ger svaret på många av dom klassiska frågorna som vi tampas med.

Tex: Om Gud finns, varför tillåter han då att världen ser ut som den gör?

I 1 Johannesbrevet 5:19 står det att hela världen är i den ondes våld.

I Lukas 4:5 står det: Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mej har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill.
Därför skall allt vara ditt om du tillber mej."

Enligt Bibeln är det alltså syndafallet som ställt till med allt elände på vår jord. Adam och Ewa lämnade ifrån sig auktoriteten till djävulen genom syndafallet.

Det uppstår hela tiden följdfrågor och jag vill sannerligen inte utge mej för att kunna svara på allting.

Ett av mina favoritställen i Bibeln är 1 Kor 1:18-31, 2:1-5.
Jan-Olof


Hej!

Jag funderar lite på din artikel i senaste ny teknik och undrar 1) om din avsikt med artikeln "Finns Gud" och "Det stora böneexperimetet".
Och som artikeln är skriven undrar jag även 2) om artikeln som helhet är en sammanfattning av boken eller är det en sammanställning av boken och dina tankar? Är tex det sista stycket som börjar "Men i ett demokratiskt?" Dawkins eller dina åsikter?
Ola Söderlund

Svar: Dawkins.