Förkortningen FRS, Fellow of the Royal Society, på visitkortet är en säker statushöjare. För brittiska Royal Society är inte bara världens äldsta vetenskapsakademi, utan också en av de mest prestigefylla. Vad annat kan man vänta av en församling som haft medlemmar som Darwin, Kelvin och Rutherford. För att inte tala om svenskar som Anders Celsius, Carl von Linné och Hannes Alfvén. Självaste Isaac Newton var under många år ordförande och visade sig vara minst lika bra på att intrigera som på integrera. Och det handlar inte bara om forna dagars storheter inom vetenskapen. När 2009 års Nobelpris delades ut var tre av mottagarna medlemmar i The Royal Society.

I år firar församlingen sitt 350-årsjubileum, även om det är en smula oklart när själva födelsedagen egentligen infaller. Det officiella firandet tar hur som helst fasta på ett möte som hölls hemma hos arkitekten, matematikern och astronomen Christopher Wren den 28 november 1660. I skaran finns till exempel Robert "gaslagen" Boyle och Robert Hooke, pionjär inom mikroskopin som lika gärna byggde teleskop. Den här kvällen skriver de stadgar för ett sällskap som ska främja "experimentell fysiko-matematisk kunskap" och ha möten varje vecka.

De som samlats är mest gamla studentkompisar till Wren, från hans tid i Oxford. I Oxford har de varit med i en liknande diskussionsklubb och dessutom testat tidens nya innedrog, kaffe.

Storbritanniens första kaffehus öppnar i Oxford år 1650, och följs snabbt av fler. För den nya drogen är just vad en ambitiös akademiker behöver. På kaffehusen kostar en kopp en penny, bra mycket mer än en öl på värdshusen, men vad gör det när drycken är så fantastisk? Man kan bälga i sig kaffe hela dagen utan att bli trött, snarare mer och mer vaken. Helt underbart om man ska läsa in sig på all ny vetenskap och orka med alla föreläsningar. På kaffehusen flödar diskussionerna, här smids planer på nya experiment och djärva teorier. Och kanske jagar diskussionerna också bort en del av tidens oro i ett England som plågas av inbördeskrig.

År 1660 är inbördeskriget över, Cromwells republikanska styre krossat och monarkin återupprättad. Christopher Wren har fått jobb som astronomiprofessor vid dåtidens engelska motsvarighet till våra dagars komvux, Gresham College i London. Här hålls föreläsningar i matematik, fysik, medicin, juridik etcetera som vem som helst kan lyssna på utan kostnad.

Efter föreläsningarna brukar Wren och hans vänner samlas, göra experiment, diskutera vetenskap och äta middag ihop. Flera av de tolv som är med på mötet när stadgarna dras upp för det nya sällskapet är kända republikaner. Trots det kan medlemmen Robert Moray redan veckan därpå tala om att den nyinsatte kungen, Karl II, gett företaget sin välsignelse. Ändå dröjer det till 1662 innan man får den urkund som innebär att man officiellt blir ett kungligt sällskap.

Christopher Wren, Robert Moray, Boyle, Hooke och de andra har lockat Karl II att ställa upp som beskyddare med samma motiveringar som dagens forskare brukar använda. De talar om för honom att vetenskapens framsteg kommer att gynna näringslivet; ge ekonomisk framgång för ett krigshärjat rike. Och precis som i våra dagar visar sig dock de utlovade vinsterna tämligen avlägsna. Det gäller även Royal Societys egna trassliga affärer som får kungen att sucka över medlemmarna som bara pratar i vädret och försöker väga luft.

Vid det här laget hade Royal Society mycket väl kunnat förlora i inflytande och aldrig blivit annat än en diskussionsklubb för ett fåtal. Men snart ska ännu en olycka hemsöka England. En katastrof, som visar sig vara rena välsignelsen för somliga. Den 2 september 1666 börjar det brinna hos en bagare vid Pudding Lane i London. Fyra dagar senare har branden förstört större delen av staden. Bostadshus, kyrkor, fängelser; allt har brunnit.

Branden spelade på sätt och vis kungen i händerna. London var republikanernas starkaste fäste, men sedan borgmästaren och hans män misslyckats med att bekämpa elden, stärks Karl II:s ställning. Samtidigt krävs det enorma resurser för att bygga upp London igen och framtida liknande katastrofer måste förebyggas. Det ger männen i Royal Society chansen att på allvar visa vad deras forskning duger till. De är med och utarbetar nya byggnormer, undersöker bättre material och lägger fram förslag till nya, storslagna stadsplaner.

Christopher Wren själv leder arbetet med återuppbyggnaden. Visserligen lyckades han inte med att få sin nya stadsplan för London antagen. (Inte så underligt, eftersom de fastighetsägare som förlorat sina hus i branden, åtminstone ville behålla sin mark.) Men i stället får han rita katedralen som ska ersätta den nedbrunna medeltidskyrkan Saint Pauls. Den nya Saint Pauls-katedralen, med sin enorma kupol, konstruerar Wren efter senaste vetenskapliga teorier och experiment.

Om man tvivlar på den stora brandens betydelse för Royal Societys framtid så är motbeviset hugget i sten. Strax utanför Saint Pauls-katedralen står minnesmärket över branden, The Monument. Det ritades av Hooke och Wren.

Den höga kolonnen är inte bara ett monument, listigt nog byggdes den även som experimentlabb, för Royal Society's räkning. Genom kolonnen går ett lodrätt schakt ner till ett observationsrum i källaren. Schaktet var tänkt att användas för bland annat pendelexperiment. Men framför allt rymde det ett teleskop genom vilket man gjorde astronomiska observationer, för att se hur zenit förflyttades relativt himlens fixstjärnor.