Det är kväll den 2 december 1984, och vi befinner oss i kontrollrummet på Union Carbides indiska fabrik för insektsbekämpningsmedel i den indiska staden Bhopal.

Det är tyst och lugnt, produktionen har upphört. Fabriken har legat i malpåse ett par år, sedan efterfrågan på insektsmedel rasat. De amerikanska och europeiska ingenjörerna har rest hem, och för att spara pengar har även en stor del av personalen permitterats. De som är kvar sysslar med vakthållning och rudimentärt underhåll, så att fabriken inte helt rostar sönder. Just nu öppnar några arbetare ventilerna till en sektion rör för att skölja ut dem med tryckvatten.

Klockan är halv tolv på natten när vi hör ett väsande ljud, och känner en kvalmig doft som av kokt kål. Vi tittar ut genom fönstret och ser ett grått moln välla ut ur virrvarret av processrör. Chefsteknikern tittar på kontrollpanelens mätare med tom blick. Så trycker han på larmknappen.

I nästa ögonblick bölar fabrikssirenen.

– Egentligen började det hela med den gröna revolutionen, säger den indiske journalisten Rajkumar Keswani. Indien lyckades med konststycket att införa den amerikanske jordbruksexpertens Norman Borlaugs moderna jordbruksmetoder, och på kort tid öka skördarna mångfaldigt genom nya spannmålssorter, bevattning, stordrift och konstgödning.

Men det fanns också en baksida. Monokulturerna fick till följd att skadeinsekter förökade sig lavinartat. Samtidigt hade DDT förbjudits. Nåväl, kemister i USA hade uppfunnit ett effektivt ersättningsmedel kallat carbaryl, även känt under varunamnet Sevin. Det var rena undermedlet, för det kunde sprutas på grödan utan att man behövde vara orolig. Det var verksamt mot insekter, men ofarligt för människor och djur. Medlet tillverkades av den amerikanska kemikoncernen Union Carbide Corporation, och såldes över stora delar av världen.

Det beslutades nu att man skulle bilda ett indiskt dotterföretag, där Carbide ägde 51 och indiska staten 49 procent. En ny Sevinfabrik byggdes i miljonstaden Bhopal mitt i Indien. 1969 stod den färdig, med skinande rör, tankar och ventiler. Av någon idiotisk anledning las den alldeles bredvid kåkstäderna nära järnvägsstationen.

Fabriken hade välutbildad personal och hårda säkerhetsföreskrifter. Och sådana behövdes, för Carbide hade av ekonomiska skäl valt att tillverka medlet med en process där ett av världens giftigaste ämnen ingick som en mellanfas. Det kallades Mic, vilket står för metylisocyanat. Ett sällsynt otrevligt ämne som måste förvaras vid låg temperatur för att inte sönderdelas i en rad farliga giftgaser, inte minst cyanväte.

Till en början gick allt väl, men i början av 1980-talet minskade efterfrågan på Sevin kraftigt. Fabriken började gå med förlust. Den amerikanske platschefen reste hem, och halva personalen fick sparken. Från huvudkontoret i USA kom allt hårdare sparkrav som gick ut över underhållet. Driften stoppades, och fabriken las i malpåse. Problemet var att det fortfarande fanns ett femtiotal ton Mic i tankarna. Och att kylningen var avstängd av besparingsskäl.

Inte nog med det. Flera säkerhetssystem hade också kopplats bort, eftersom de på grund av uruselt underhåll ändå inte längre fungerade. Men det gjorde ingenting, tyckte man på Carbide. För driften var ju ändå stoppad.

Rajkumar Keswan skrev en rad artiklar och varnade för olycksrisken, men ingen ansvarig brydde sig om saken.

På eftermiddagen den 2 december 1984 skulle några tekniker försöka spola rent i några korroderade rör i fabriken. An okänd anledning fungerade inte ventilerna som de skulle. Vattnet rann åt fel håll, och sköljde ner kemikalier, rost och skräp i en tank med 42 ton Mic. Detta skapade en spontan reaktion, där temperaturen så småningom steg till 200 grader och trycket sprängde ventilerna. Vid midnatt upptäckte tekniker på fabriken att det luktade som av kokt kål, och att ett stort gasmoln sakta drev iväg med vinden mot de fattigas bostadsområden.

Människor och boskap dog som flugor under den fruktansvärda natten. När morgonen kom låg liken i drivor längs gatorna. Officiellt hävdar indiska myndigheter att 3 787 människor dog. Men andra anser att det totala dödstalet snarare ligger någonstans mellan 20 000 och 30 000, och att hundratusentals människor skadades av gifterna.

Man arresterade Carbides styrelseordförande, Warren Anderson, som i all hast flugit till Indien för att förhandla om skadestånd. Men han släpptes mot borgen, och reste snabbt hem till USA igen. Han är häktad i sin frånvaro (omhäktad senast juni 2009), men lär numera leva som välmående pensionär i Long Island utanför New York.

Union Carbide såldes 2001 till Dow Chemicals. I köpvillkoren ingick att förlikning med de drabbade hade ingåtts, och att alla skadeståndsanspråk skulle vara avklarade. Men riktigt så enkelt var det inte. Processerna har fortsatt.

Nu har 25 år gått sedan den fruktansvärda natten. Både Dow och Indiska staten vill gärna använda 25-årsminnet till att dra ett streck över det förflutna, och förklara saken utagerad. Man vill öppna det avspärrade fabriksområdet för allmänheten, och säger att där inte längre finns några giftiga kemikalier. Kritiker hävdar dock att området efter katastrofen använts som soptipp för miljöfarligt avfall, och att mark och grundvatten fortfarande är kraftigt förorenade.

Nej, 25 år är nog för kort tid för att man ska kunna glömma en katastrof av Bhopals mått. Talesmän för de drabbade hävdar att i snitt en människa om dagen fortfarande dör i sviter efter skador de fick natten mellan den 2 och 3 december 1984.