Har ni hört talas om problemet med ”Fångarnas dilemma?” Om inte, låt mig då förklara. Det handlar om en klassiker inom spelteorin, där det visar sig att det mest rationella valet inte är det optimala. Så här lyder problemet, som först formulerades på 1950-talet:

”Två misstänkta grova brottslingar har arresterats och placerats i var sin cell, så att de inte kan kommunicera med varandra. De får nu veta att den som tjallar på den andre kommer att få sitt straff mildrat som tack för hjälpen, ja han kommer faktiskt att slippa fängelse. Den som emellertid väljer att hålla tyst riskerar att dömas till tio års fängelse, om den andre tjallar. Skulle båda tjalla kommer de dock att dömas till två år var. I det fall att båda håller tyst gör den ofullständiga bevisningen att de bara kan dömas till kortare straff.

Hur bör fångarna välja? Bör de tala eller tiga?”

Som vi ser i tabellen, är det bästa valet för fångarna att tjalla. Då kan de i värsta fall dömas till två års fängelse, detta om den andre också tjallar. I annat fall friges fången helt som tack för hjälpen. Den som håller tyst riskerar hela tio års fängelse.

Nå, vad är det nu för märkvärdigt med detta? Jo, om de båda fångarna haft möjlighet att kommunicera med varandra hade de naturligtvis båda valt att tiga. Det ger den minsta sammanlagda fängelsetiden, och är alltså för gruppen, de båda tillsammans, det bästa alternativet.

En amerikansk ekolog vid namn Garrett Hardin upptäckte att fångarnas dilemma hade stora likheter med problemet att hejda förstöring av gemensamma resurser i naturen, något som han kallade ”allmänningens tragedi” (the tragedy of the commons) i en artikel i tidskriften Science 1968.

Det är helt enkelt rationellt för aktörerna att ta ut så mycket som möjligt av resursen medan den finns, för annars gör någon annan det, hävdade Hardin. Det finns inget incitament att hålla igen. Trots att fiskarna vet att fisken kommer att ta slut om de fortsätter att ta upp så mycket de kan, lönar det sig för dem att fortsätta. Detta gör att det är svårt att hindra rovdrift på gemensamma resurser, oavsett om det gäller begränsad gemensam tillgång på vatten, skog, fisk eller något annat.

De vanligaste sätten att försöka lösa allmänningens dilemma är med pengar eller våld. Att antingen privatisera resursen, så att bara en aktör blir kvar och ansvarar för resursens fortbestånd, eller att staten tar över kontrollen och inför sanktioner för att hindra överutnyttjande. Tyvärr visar det sig att båda sätten oftast fungerar dåligt.

Att förvandla en gemensam resurs till en handelsvara skapar nya problem, och att låta staten kontrollera utnyttjandet blir ofta både kostsamt och ineffektivt. I många länder är staten dessutom korrumperad, vilket lett till rena katastrofer när det gällt resursfördelning.

Elinor Ostrom, professor i statsvetenskap vid universitetet i Indiana i USA och mottagare av årets ekonomipris till Alfred Nobels minne, har tillbringat de senaste decennierna med att undersöka andra lösningar på allmänningens dilemma. Det visar sig, hävdar hon, att det finns en lång rad fall där gemensamma begränsade resurser under lång tid har delats utan problem. Detta genom att delägarna själva fått skapa regler och institutioner för att komma överens.

I sin bok ”Allmänningen som samhällsinstitution” (Governing the Commons) från 1989 beskriver hon hur man i Schweiz gemensamt förvaltat och använt alpängar, hur spanska bönder delat på vattnet i bevattningskanaler och hur turkiska fiskare i Alanya organiserat kustfisket på ett hållbart sätt. Det blir, hävdar Ostrom, både billigare och mer rättvist när brukarna själva får bestämma och sköta kontrollen.

Men detta är ingen enkel sak. För att det hela ska fungera måste en rad villkor vara uppfyllda – framför allt krävs total öppenhet och transparens. Det hela liknar spelet ”Fångarnas dilemma”, med den skillnaden att de deltagande här ser vad de andra spelarna väljer. Det gör att man tillsammans kan finna det optimala utfallet – det som ger den största gemensamma vinsten.

I förlängningen av Elinor Ostroms arbete ligger att hitta svar på hur vi ska finna globala system för hållbart utnyttjande av jordens gemensamma resurser – fisket, vattnet, luften, skogarna med mera.

– Det går inte att låta folk sköta sig själva, det blir bara bråk, hävdade 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes. I sin bok ”Leviathan” lade han fram sina teser om att mänskligheten behöver styras hårt uppifrån, annars blir det bara anarki och huggsexa.

Elinor Ostrom håller inte alls med. Tvärtom. Hon tror att jordens tillgångar kan räddas av mer demokrati, inte mindre. Hobbes kan slänga sig i väggen.