En tidig oktobermorgon år 1970 ringde det på telefonen hos den amerikanske agronomen och växtförädlaren Norman Borlaug i Mexico City. Det var norska Nobelkommittén som meddelade att Borlaug hade fått Nobels fredspris med motiveringen att han ”mer än någon annan i denna tid har hjälpt att förse en hungrande värld med bröd”.

Tyvärr var Borlaug inte hemma. Han hade redan gett sig av till sina experimentodlingar 65 kilometer från huvudstaden. Hans fru tog bilen och åkte iväg för att delge honom nyheten. ”Löjligt”, ska Borlaug ha sagt när han fick beskedet. ”De har lurat dig. Det där är bara bluff!” Men det var det inte.

Norman Borlaug räknas som mannen som startade vad som kallas den gröna revolutionen. Tack vare honom mångdubblades spannmålsskördarna i Mexiko, Indien och Pakistan under 1960- och 70-?talen, och miljoner hungrande människor kunde försörjas med mat. Den 12 september avled han, 95 år gammal.

Norman Borlaug kom från en norskättad familj i Iowa, och utbildade sig till agronom. Han började med att studera skog, men kom snart in på bekämpning av växtsjukdomar vid kemijätten DuPont. 1944 flyttade han till Mexiko för att leda ett forskningsprojekt för växtförädling finansierat av Rockefellerstiftelsen och mexikanska jordbruksministeriet. Mexicos lantbruk var vid den här tiden i dåligt skick, och landet var storimportör av spannmål.

Här kämpade Borlaug i tio år med att försöka få fram vetesorter som kombinerade hög avkastning med tålighet mot svampangrepp. Genom att korsa en kortstråig japansk sort med namnet Norin 10 med sina egna svamptåliga hybrider lyckades han till sist få fram högavkastande sorter som passade tropiskt och subtropiskt klimat.

Borlaugs nya kortstråiga sorter ökade skördarana av vårvete mångdubbelt. 1963 var Mexikos veteskörd sex gånger större än när Borlaug först kom till landet tjugo år tidigare.

Succén i Mexiko gjorde att även Indien och Pakistan började intressera sig för Borlaugs arbete. Skördarna hade slagit fel, och akut hungersnöd hotade i båda länderna.

1965 anhöll Borlaug om att få importera 450 ton utsäde av sitt högavkastande vete från Mexiko, 200 ton till Indien och 250 ton till Pakistan. Detta visade sig emellertid lättare sagt än gjort. Skeppslasten vete kvarhölls av tullen i Guaymas, och fick i stället sändas via lastbilar till Los Angeles. Där fastnade den ytterligare en gång, eftersom raskravaller brutit ut i stadsdelen Watts. En mexikansk bank fördröjde sedan transporten ytterligare, eftersom en betalningsorder från Pakistan innehöll tre felstavade ord.

Tolv timmar efter att lasten äntligen kom iväg med ett skepp mot Bombay och Karachi bröt krig ut mellan Indien och Pakistan.

Förseningarna gjorde att Borlaug struntade i de planerade grobarhetstesterna av utsädet. Man började sådden omedelbart, ofta med fronten inom synhåll.

Den första skörden av Borlaugs vete var större än någonsin tidigare per hektar i Sydasien. Det var nu som begreppet Den Gröna Revolutionen myntades.

Men allt var inte frid och fröjd. Borlaug fick också utstå en hel del kritik, inte minst från miljövänner i väst. Hans gröna revolution, hävdade man, byggde på maskinellt bearbetade monokulturer och storskalig användning av olja, konstgödsel och miljö-farliga bekämpningsmedel. Det gjorde jordbrukarna helt beroende av multinationella firmor som Monsanto, som tjänade grova pengar på utsädet.

Borlaug ilsknade till, och ansåg att hans kritiker borde komma och liksom han uppleva svälten hos världens fattiga. Då kanske de skulle inse att vad som gällde i slutändan inte var kravmärkta produkter för västvärldens rika konsumenter, utan att över huvudtaget få fram så mycket livsmedel att man kunde mätta de hungriga, hävdade han.

”Många miljöaktivister är lika nödvändiga som jordens salt”, sa Borlaug. ”Men andra av västvärldens miljölobbyister är elitister. De har aldrig upplevt den fysiska känslan av verklig hunger. Om de fick leva bara en månad i den misär som utgör vardagen i så många utvecklingsländer, som jag har gjort i nu femtio år, skulle de också kräva traktorer, konstgödsel och bevattningskanaler, och rasa över dem där hemma som vill förvägra de hungriga detta.”

Han ansåg också att det bara är genom att öka avkastningen på åkrarna som man kan rädda skogarna, som annars kommer att huggas ner för att ge plats för nyodlingar. Skulle skogarna försvinna hotas både klimatet och miljöns mångfald.

När Borlaug började sitt arbete på 1950-talet fanns tre miljarder människor på jorden. I dag är vi 6,5. År 2050 beräknas det finnas 9,5 miljarder.

Kommer det att finnas mat till alla?

– Vi behöver dubbla avkastningen per hektar till år 2050, säger jordbruksexperten Jon West från Sidas brittiska systerorganisation DFID. I dag är snitt-avkastningen i världen 3,1 ton per hektar. I Västeuropa är den 8–10 ton. I Afrika bara ett ton.

Behövs en ny grön revolution?

– Ja. Denna gång med hjälp av spannmålssorter som klarar extrema förhållanden, som torka och försaltade jordar. Men det är inte bara avkastningen det hänger på. Det gäller också att minska förlusterna.

– Vi beräknar att sjukdomar och skadeinsekter och djur minskar skördarna med runt en fjärdedel. Därefter kommer förluster efter skörd. 40 procent av spannmålen i utvecklingsländerna går till spillo för att det saknas torra lagringsutrymmen. Säden möglar och blir oanvändbar. Det handlar alltså om dålig infrastruktur, inte själva jordbruket i sig.

Det finns också andra problem som minskar skördarna. I Afrika söder om Sahara finns en parasit som brukar kallas witchweed – striga hermonthica – vilken sätter sig på rötterna hos sädesslag som vete, durra, majs och ris.

Parasiten stjäl näring och vatten och injicerar ett växthämmande enzym i värdväxten. Sår man ett fält infekterat med withchweed kommer det inte upp någon säd, bara blek-röda blommor. Fältet är förhäxat, säger afrikanerna.

– Fröna kan ligga i jorden i 20 år, säger Julie Scholes vid universitetet i Sheffield. De gror bara när värdväxten gror, och infekterar värden innan den ens tittat upp ur jorden. Därför hjälper det inte med att bara gallra bort parasitplantorna. Inte heller herbicider är verksamma. Men det visar sig att en ordentlig dos konstgödsel biter, något som emellertid ofta är för dyrt för afrikanska småbönder.

Vad kan man då göra?

– Det har visat sig att det finns rissorter som är mer motståndskraftiga mot witchweed än andra. Risets genom är känt, och kan man identifiera rätt gener kan man kanske med genförändring skapa tåliga sorter även av majs och durra.

GMO-sorter med andra ord. Hur blir det då med ekologisk odling i framtiden?

– Det kommer vi inte få råd med, svarar Jon West. Ekologisk odling ger bara 50 procent av en normal skörd.

Jaså. Ska vi då välja oekologiska produkter i stället för ekologiska när vi handlar i affären?

– Kanske inte nu, men i framtiden, ja.