Egentligen började allting redan på 1990-talet. En man vid namn Ernest Backes hade designat datasystemet för clearingbanken Clearstream i Luxemburg. Men plötsligt insåg han att hans fiffiga system användes på ett sätt som han inte alls hade tänkt sig, nämligen för pengatvätt.

En clearingbank är inte en vanlig bank, utan snarare en sorts speditionsfirma för värdepapper och pengar. Kunderna består av andra banker. När man vill skicka aktier, obligationer eller andra värdepapper till en annan bank i ett annat land använder man med fördel Clearstream, som elektroniskt överför det hela och garanterar att ettorna och nollorna i datafilen verkligen har ett värde bakom sig.

Clearstreams kunder hade från början offentliga kontonummer, men snart infördes praxis att även filialer till banker fick egna konton. För enkelhetens skull gjordes dessa anonyma. Sådana konton blev fler och fler, och var snart i majoritet. I samma veva togs Clearstream över av Deutsche Börse, företaget som driver Frankfurtbörsen, och högste chefen fick sparken.

Backes märkte att många av de som förfogade över anonyma, hemliga konton inte alls var några filialer till officiella kunder hos Clearstream. Det fanns en hel del hemliga konton som tillhörde dubiösa organisationer och banker som gått i konkurs. Exempelvis skandalomsusade Banco Ambrosiano i Italien, på sin tid känd för sina kontakter med den italienska maffian.

Likaså hade den ryska banken Menatep konton, trots att den avvecklats 1997 efter en skandal där 4,8 miljarder dollar från Internationella valutafonden IMF förskingrades och spårlöst försvann.

Enligt Backes fanns Menateps konton kvar hos Clearstream, och stora mängder pengar fortsatte att slussas igenom clearingbanken till anonyma mottagare i skatteparadis.

Backes tog kontakt med den franske undersökande journalisten Denis Robert, då anställd på tidningen Libération i Paris. Tillsammans publicerade de 2001 en avslöjande bok om hur Clearstream var en del av ett nätverk för internationell ekonomisk brottslighet i stor skala.

Boken hette Révélation$, och väckte stor uppmärksamhet. En fransk undesökningsdomare startade en förundersökning för att utröna om fransk lag hade kränkts.

Men tyvärr visade det sig att Robert och Backes inte haft tillräckligt på fötterna för sina anklagelser. Efter ett par år lades utredningen ner utan att några oegentligheter kunnat styrkas. I stället stämdes Robert och Backes för förtal.

En ung man vid namn Florian Bourges arbetade år 2001 som praktikant för Arthur Andersen, den konsultfirma som skötte revisionen av Clearstream. Bourges hade läst Révélation$. Han tog en kopia på en datafil över Clearstreams hemliga konton, och lämnade över den till Denis Robert. Robert lämnade i sin tur över filen till ett matematiksnille och datahacker vid namn Imad Lahoud, vilken som – enligt uppgift – skulle ha kontakter med den franska säkerhetstjänsten.

När Lahoud dechiffrerat listan över konton och transaktioner, visade det sig att där förekom en rad namn på höjdare, både inom franskt näringsliv och politik. Inte minst fanns där indicier på att en rad utbetalningar gjorts i samband med en kontroversiell försäljning av ett antal franskbyggda fregatter till Taiwan.

Var detta mutor?

Här fanns detaljerad information om hemliga konton hos Clearstream och överföringar av miljontals dollar. Många kända personer var nämnda, däribland höga chefer hos storföretag inom vapenindustrin.

Men där fanns också två konton som föreföll tillhöra dåvarande ekonomiministern Nicolas Sarkozy. Kontona tillhörde en italiensk bank och stod på Stéphane de Bocsa och Paul de Nagy. Sarkozys fullständiga namn är Nicolas Paul Stéphane Sarkozy de Nagy-Bocsa.

Premiärminister vid den här tiden var Dominique de Villepin, och han informerades om listan. Detta var politisk dynamit, eftersom Villepin och Sarkozy konkurrerade om att bli nominerade som högerns kandidat till att efterträda president Chirac. Men hur skulle den delikata informationen bäst användas?

Våren 2004 fick en domare vid namn Renaud van Ruymbecke ett brev med en cd-rom från en anonym avsändare som kallade sig ”le Corbeau” – korpen.

Van Ruymbecke startade en utredning somaren 2004. Men januari 2006 lades utredningen ner, sedan man hävdade att man funnit bevis för att listan var en förfalskning. De konton man trott vara Nicolas Sarkozys hade bevisligen använts av någon eller några andra.

Nicolas Sarkozy var därmed rentvådd, och gick till motattack mot sin ärkefiende. Han stämde de Villepin inför domstol för förtal och urkundsförfalskning. Medåtalade blev också Denis Robert, Imad Lahoud och Florian Bourges.

Franska politiska bedömare anser att det var Clearstreamaffären som gjorde att Sarkozy och inte de Villepin blev nominerad som högerns presidentkandidat. Den 6 maj 2007 slog Sarkozy ut vänsterns Segolène Royale i presidentvalet, och tio dagar senare tillträdde han som Frankrikes president.

Den 21 september 2009 startade rättegången. Villepin riskerar fem års fängelse och höga böter, medan Sarkozy, i egenskap av landets president, har straffrättslig immunitet.

– Den usling som hittade på det här kommer att sluta på en krok i ett slakteri, sa president Sarkozy för en tid sedan.

Journalisten Denis Robert har ledsnat på att vara journalist (ingen vågar längre anställa honom) och blivit konstnär, Just nu, i oktober 2009, har han utställning i Paris. Konst leder inte till åtal, vilket däremot en bok kan. Härom veckan anordnades en stödsoaré för honom. Det handlade om att försöka få in pengar för att betala hans böter.

Dataexperten Imad Lahoud, som misstänks ha förfalskat listan över Clearstreams hemliga konton, arbetar numera som populär matematiklärare på ett gymnasium i Paris.