Vår sol och vårt solsystem är inte riktigt som de andra. Och tur är väl det. I alla fall för oss.

En forskargrupp bestående av astronomer från Australien, Tyskland, Portugal och Uppsala har funnit att den kemiska sammansättningen på solens yta skiljer sig från vad man kunnat uppmäta på de flesta andra solliknande stjärnor.

Även hos stjärnor som i alla andra avseenden verkar vara tvillingar till vår sol har ytan i de flesta fall en högre halt av järn, nickel och aluminium. Det är ämnen som lätt kondenserar till stoft i ett svalnande gasmoln i rymden. Samtidigt är halterna lägre av andra ämnen som inte kondenserar. Som kol, syre, svavel och zink.

Den här skillnaden är tyvärr inte bara en detalj, utan har troligen fundamental betydelse för om det ska kunna finnas jordliknande planeter runt stjärnorna.

För sisådär 4,6 miljarder år sedan bildades solen och solsystemet ur ett skivformigt gasmoln. Det mesta av gasen drogs av gravitationen samman till solen. Men en liten del av gasen kondenserade och bildade planeterna. De inre, steniga, planeterna – Merkurius, Venus, jorden och Mars – består till stor del just av sådana ämnen som verkar fattas på solytan.

– Det var bara under de första hundra miljonerna år som konvektionen i solen blandade allt material, säger Uppsalaastronomen Bengt Gustafsson. Därefter har det bara skett konvektion i solens ytlager. Allt material som fallit ner på en stjärnas yta sedan den väl bildades finns alltså kvar på ytan, och simmar omkring som skummet i en kokande kittel.

Forskargruppen har gjort spektralanalys på ljus från elva soltvillingar och tio solliknande stjärnor och jämfört med analys av ljuset från solytan.

– Vi har mätt på det reflekterade solljuset från planetoiden Vesta i asteroidbältet, säger Bengt Gustafsson. Man kan inte rikta ett teleskop direkt mot solen.

Resultatet av mätningarna är att solen skiljer ut sig. Bara hos tio procent av de undersökta stjärnorna fann man samma kemiska sammansättning som solen.

Vad kan nu detta bero på? Tja, det finns flera olika möjligheter, säger forskarna. Kanske blåstes de lättkondenserade ämnena bort ut gasmolnet när solen bildades av ljus från näraliggande stjärnor. Kanske är det så att eventuella jordliknande planeter runt de andra stjärnorna av olika anledningar har störtat. Kanske bildades inga alls. Kanske är det så att en gasjätte liknande Jupiter har närmat sig stjärnan och sopat rent rymden från alla planeter. Kanske har solen själv migrerat från en annan plats längre in i galaxen. Eller kanske är det så att skillnaderna beror på supernovor i trakten.

Men vad man kan misstänka är nog att om man finner att en stjärna har ett överskott på järn, nickel och magnesium på sin yta så är den inte omgiven av någon jordliknande planet. De stjärnor som har planetsystem som liknar vårt eget solsystem borde ha samma spektrala signatur - samma tecken på att de lättkondenserade ämnena hamnat någon annanstans än i stjärnans ytlager.

370 exoplaneter, planeter i andra solsystem än vårt, är hittills kända. Den minsta av dem upptäcktes 2007, och kallas Corot-7 b. Namnet har den fått för att den upptäcktes av den europeiska planetjägarsatelliten Corot. Nu har astronomer vid Euro-peiska sydobservatoriet 
i La Silla i Chile med hjälp av ett specialinstrument kallat Harps kunnat bestämma dess massa, vilken visar sig vara ungefär fem gånger jordens. Den mest jordlika exoplaneten hittills, alltså.

– Tyvärr cirklar denna steniga superjord runt sin moderstjärna på ett avstånd som bara är en tjugondel av Merkuriusbanan, säger Malcolm Fridlund vid Europeiska rymdstyrelsen Esa. Detta gör att dess yttemperatur bör vara runt 2 000 °C. Inget bra ställe att bosätta sig på, med andra ord.

Nej, det är mycket som ska klaffa för att en planet ska vara beboelig. Det är inte bara att den ska vara lagom stor så att den kan hålla kvar en atmosfär och ligga lagom långt från sin moderstjärna för att ha en hygglig temperatur. Den ska också gå i en stabil och någorlunda cirkulär bana och ha ett magnetfält som skyddar mot solvind, kosmisk strålning och annat otyg.

– Men för att vi ska få en beboelig planet kanske det också krävs en Jupiterliknande gasjätte i systemet, säger Bengt Gustafsson. En planet som är så massiv att den kan störa kometbanorna. Teorier finns att vattnet på jorden kommer från kometer som slagit ner.

Vidare ska planetens moderstjärna ligga i en beboelig del av galaxen. I Vintergatan är det bara 
i ett smalt band i spiralarmarnas yttre delar som liv anses ha en möjlighet att hanka sig fram.

Närmare galaxens centrum ligger stjärnorna för tätt, och där är strålningen för hög för att liv skulle kunna överleva. För långt ut, i spiralarmarnas utkanter, har stjärnorna inte genomgått tillräckligt många generationer. Där är metallhalten för låg för att liv ska kunna uppstå.

Vidare får det inte finnas bråkiga grannar – supernovor, neutronstjärnor eller andra fridstörare. Inte heller migrerande stjärnor som far omkring och kan störa planetbanorna.

Idealplatsen för en planet är ett lugnt och stillsamt område på långt avstånd till allting.

Men tänk om det är så ont om bra platser att jorden är unik? Då kanske det bara är vi som finns. Ensamma hemma.