På konstbiennalen i Kairo i vintras visades en installation bestående av ett trettiotal två och en halv meter höga vargar iklädda mörka kostymer, vita skjortor och slipsar. Hade den amerikanske ekonomen och författaren Robert Shiller sett detta hade han säkert skrattat rått. För det är så han och hans medförfattare George Akerlof beskriver finansmarknaden i sin nya bok ”Animal Spirits”, vilket väl närmast kan översättas med ”Djuriska drifter”.

– De finansiella kriserna som återkommer med jämna mellanrum beror huvudskligen på psykologi, säger Shiller och Akerlof, och hävdar att de öppnat ett helt nytt forskningsfält – ekonomisk beteendevetenskap.

– Finansmarknadens aktörer har inte tänkt rationellt och analytiskt, som det ibland hävdas, säger Shiller. Tvärtom har de tänkt med magen. De har tagit beslut som ”känts bra” för ögonblicket, och egentligen bara gjort som alla andra utan att reflektera så mycket över de långsiktiga konsekvenserna.

Shiller och Akerlof är nykeynsianer, och vänder sig emot all övertro på ”den osynliga handen” som enligt Adam Smith och nyliberalerna ska ställa allt tillrätta 
i den bästa av världar. Bara regeringarna håller sina fingrar borta, och alla restriktioner för finansmarknaden tas bort, vill säga.

Nu har den osynliga handen gett marknaden en välbehövlig snyting, tycker Shiller och Akerlof. Tråkigt bara att oskyldiga som vanligt drabbats hårdare än de ansvariga.

Ekonomen Johan Lybeck har en mer teknisk syn på krisens orsaker. I sin bok ”Finanskrisen” ger han en grundlig genomgång av den ameri-kanska huslånekarusellen och de nya finansiella instrumenten – obligationer och derivat av olika typer. Hur lån av bankerna ”värdepapperiserats”, förvandlats till obligationer – CDOs (Collateralized Debt Obligations ) – med bra ränta. Obligationerna såldes sedan till investerare och banker världen över, varefter låneinstituten fick in nya pengar att låna ut.

– Ungefär 85 procent av alla bostadslån har värdepapperiserats, säger Lybeck.

Dåliga lån, så kallade sub-primes, har blandats med säkra, men i sådana fiffiga proportioner att obligationerna ändå fått högsta kreditbetyg av ratinginstituten Moody’s och Standard and Poor’s. Och skulle trots allt obligationerna fallera, så kunde man ju alltid ta en försäkring 
 i form av ett annat derivat, en så kallad CDS – Credit Defaut Swap .

Kanske hade systemet kunna överleva om inte lånekarusellen löpt amok. USA hade före krisen extremt mycket bostadslån i förhållande till BNP, lån som användes till att hålla konsumtionen uppe.

Nu var många av de amerikanska politiskt beslutade huslånen till mindre bemedlade konstruerade så att räntan till en början var låg, men höjdes efter ett par år. Det var mer än många högbelånade husägare mäktade med. Husen togs över av bankerna och såldes på exekutiva auktioner. När bostadspriserna sedan gick ner blev allt fler fastigheter värda mindre än de var belånade till. Äganderätten till husen övergick till låneinstituten, och folk lämnade sina hem vind för våg.

Obligationerna nedgraderades nu av rating-instituten, vilket var helt i sin ordning. Tyvärr visade det sig att många pensionsfonder, som satsat friskt på bostadsobligationer med hög ränta, hade stränga bestämmelser i sina statuter om att man bara fick investera i värdepapper med högsta kreditvärdighet. När nu bostadobligationerna nedgraderades var man tvungen att sälja. Problemet var bara att ingen ville köpa. Krisen var ett faktum.

Alla som försäkrat sig mot förluster på obligationerna ville nu ha ut ersättning, varvid försäkringsbolaget AIG skulle ha gått i konkurs om inte amerikanska regeringen panikpumpat in nya pengar.

När sedan investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs blev krisen global.

– Det verkar komma en kris ungefär vart tionde år, säger Johan Lybeck.

– Här i Sverige hade vi fastighetskrisen 1992, sedan it-krisen 1990 och nu alltså finanskrisen. Jag tror att nästa kris blir värre än den här.

Den senast utkomna krisboken har titeln ”Kasinoekonomins fall” och är skriven av ekonomijournalisten Lars Ahnland. Han går i princip igenom samma förlopp som Lybeck, men från ett mer utpräglat och skadeglatt vänsterperspektiv. Det ligger en hel del ”vad var det jag sa” i Ahnlands historieskrivning. Som när han citerar världens näst rikaste man, den amerikans-ke finansmannen Warren Buffett, i en intervju från 2003:

– Derivat är finansiella massförstörelsevapen.

Nu har den tidsinställda bomb som derivaten utgjorde briserat. En stor mängd pengar har bytt ägare. Eller helt enkelt bara försvunnit, eftersom de egentligen aldrig har funnits.

Är krisen över nu? Nja, knappast, även om börserna världen över har gått upp med raketfart det senaste halvåret och fastighetsprisena börjat stiga. Det finns fortfarande en hel del frågetecken som behöver rätas ut. Många företag fortsätter att ”slimma organisationen”, så arbetslösheten förväntas forsätta att stiga.

Sedan kan man undra hur det ska bli med bilindustrin, både i Sverige och i USA. Blir det någon försäljning av Volvo och Saab? Härom veckan kom rapporter om att GM funderade på att behålla Opel. Har de rundligt tilltagna skrotningspremierna fått fart på nybilsförsäljningen i USA och Tyskland? Och i så fall för hur länge?

I alla tre böckerna krävs hårda tag mot kortsiktighet och bonuskultur. Författarna vill också ha hårdare regler för skatteparadis och nya kapitalkrav för bankerna. De nu existerande internationella regelverken Basel I och Basel II har visat sig otillräckliga för att hålla kreativa bankkamrerer och finansmatadorer i schack.