Hertigen av Medici i Florens var i slutet av 1600-talet i full färd med att bygga upp världens förnämsta konstsamling. Planen var inte bara att samla föremål, utan också att knyta till sig konstnärer och konsthantverkare. Målare, skulptörer, instrument- och klockmakare, tryckare, snickare och tekniker av alla slag trängdes i verkstäderna i det som nu är Uffizierna, ett av världens mest berömda konstmuseer. Intendent för samlingen av musikinstrument var en ung instrumentmakare vid namn Bartolomeo Cristofori.

Det dominerande klaverinstrumentet vid den här tiden var cembalon– eller virginalen som den kallades i England – vilken användes både som konsertinstrument och som generalbas i barockorkestern. Tyvärr var cembalon behäftad med en allvarlig begränsning. Den ljöd alltid lika starkt, oavsett hur man slog an tonen.

Cristofori började experimentera med nya typer av mekanik, och år 1700 fanns i Medicéernas inventarielista en uppgift om ett helt nytt instrument: ”Un arpicimbalo, nuova inventzione di Bartolomeo Cristofori, che fa il piano e il forte” – en cembalo som kan ljuda både svagt och starkt. Cristofori hade utgått från en cembalo, men konstruerat en helt ny anslagsmekanism.

I stället för att strängarna knäpptes anslogs de underifrån med läderklädda trähammare. Hammarna var dock inte fast kopplade till tangenterna, utan flög den sista biten på egen hand mot strängen. Därefter studsade de tillbaka till ett läge där de snabbt åter kunde fås att slå an strängen. Tonens styrka berodde därmed på hur hårt strängen slogs an, och för att ytterligare öka ljudstyrkan försågs varje ton med två eller tre strängar.

För att inte alla strängarna skulle ljuda okontrollerat genom resonans var de försedda med dämpare av filt. När en sträng slogs an lyftes strängens dämpare. När man släppte tangenten sänktes dämparen och strängen slutade ljuda. Strängar och mekanik förpackades i en enkel resonanslåda med öppningsbart lock som också fungerade som ljudreflektor. Utformningen var funktionalistisk, borta var barockens bjäfs och utsmyckningar. Samtidens bedömare tyckte det nya instrumentet mest påminde om en likkista.

Cristoforis pianoforte blev en sensation. Äntligen fanns ett klaverinstrument som kunde spelas med samma dynamik som de andra instrumenten i orkestern. Ryktet om Cristoforis uppfinning spreds över Europa, och snart byggdes pianoforten – eller pianon som de ­oftast kallades – av instrumentbyggare i Spanien, Frankrike, Tyskland och England.

Det sägs att Johann Sebastian Bach prövade på pianot, och till och med inkluderade ett piano i sitt verk Das Musikalische Opfer från 1747, men att han inte var särskilt förtjust. I stället blev en ung man vid namn Wolfgang Amadeus Mozart den förste tonsättare av rang att utforska pianots möjligheter.

Att pianot kunde slå igenom på bred front berodde inte minst på den tempererade (eller snarare liksväviga) stämningen, med samma intervall mellan alla halvtoner. Det gjorde att man kunde spela i alla tonarter, något som tidigare varit fullständigt omöjligt.

Det faktum att man på pianot kan spela lika många toner som man har fingrar samtidigt gjorde att pianot tidigt blev ett effektivt verktyg för kompositörer. Redan Mozart och Beethoven utgick från pianostämman när de orkestrerade stycken för full orkester. Debussy labo­re­ra­de med nya dissonanta klanger och harmonier med pianots hjälp. Chopin skapade en exklusiv genre av pianomusik, Schubert visade hur pianot kunde utnyttjas för ackompanjemang och Rachmaninoff drev pianokonserten till fulländning.

Egentligen har inte pianot förändrats särskilt mycket under de 300 åren sedan Cristoforis första instrument. Vad som har tillkommit är en del finslipningar av mekaniken och varianter på strängarnas placering. En konstruktör vid namn Zumpe byggde vid 1800-talets början fyrkantiga pianon som tog betydligt mindre plats, och en engelsk pianobyggare vid namn John Hawkins i Pennsylvania skapade det första moderna ”pianinot” ­genom att placera strängarna i rät vinkel mot klaviaturet i en fyrkantig upprättstående resonanslåda.

Vid slutet av 1800-talet fanns i varje borgerlig familj av rang söta pianospelande döttrar. Men på en bordell i Kansas satt en ung svart musiker vid namn Scott Joplin vid ett piano och klinkade egna synkoperade melodier. Stilen skulle senare komma att kallas ragtime, och bli startpunkt för den instrumentala jazzen. Joplin var den första i en lång rad av allt mer avancerade jazzpianister. Jazzälskarna tänker gärna på mästare som Bill Evans, ­Oscar Peterson, Dollar Brand, Chick Corea, Herbie Hancock, Keith Jarret, Jan Johansson, Anders Widmark och – inte minst – Esbjörn Svenson, som tragiskt omkom i en dykolycka förra året.

Pianoägarens största problem är att strängarna töjer sig med tiden och tappar stämningen. Fukt och temperaturförändringar gör också sitt. Och det är många strängar som ska stämmas. Ungefär 220 stycken.

– Det finns numera elektroniska hjälpmedel, så man är inte längre tvungen till att enbart lita på sitt öra, säger Inge Dahlin, pianostämmare i Tomelilla och före detta basist i Pugh Rogefeldts band.

–  Det tar mig ungefär en timme att finstämma ett piano. Men har tonen sjunkit för mycket, vilket den ofta har, måste alla strängarna först grovstämmas upp. Då tar det en timme till, så kostnaden blir en dryg tusenlapp plus moms. Konsertflyglar stäms alltid inför varje framträdande.

Under de senaste decennierna har tunga pianomöbler kommit ur modet och i ersatts av en rad olika typer av digitala syntar och elektroniska instrument. Men frågan är om dessa är lika nytänkande som Cristoforis pianoforte var. De gör sitt bästa för att elektroniskt härma pianots klang och mekanik, med anslagskänslighet och vägda tangenter. Finare digitala pianon har samplade ljud, det vill säga inspelade toner från en äkta konsertflygel.