Jag befinner mig i Vatikanen i Rom, och vi skriver nådens år 1033. Benediktinerbrodern Guido från Arezzo har kallats hit för att på påvens begäran demonstrera sitt nya system för att nedteckna melodier.

”Men det är ju alldeles fantastiskt”, säger påven Johannes XIX och viftar med ett pergamentark. ”Tack vare er geniala teknik med notlinjer kan jag ju sjunga okända hymner a prima vista – direkt från bladet – utan att någon i förväg lärt mig melodin!”

”Ni måste stanna i Rom, broder Guido”, fortsätter påven entusiastiskt. ”Er uppfinning måste omedelbart spridas över hela kristenheten. Ni behövs här som lärare för Vatikanens alla musiker och sångare. Vi måste snarast låta uppteckna hela kyrkans sångskatt med hjälp av er nya notation. Detta kommer att innebära en revolution för kyrkomusiken!”

Broder Guido hostar och säger att han tyvärr inte kan stanna i Rom. Han har blivit allvarligt sjuk i romerska febern. Han tål inte klimatet i den eviga staden. Han behöver den friska luften i Toscana för sina luftrör.

”Ha!” muttrar han när vi senare lämnar Vatikanen. ”Nu passar det minsann, sedan påven själv har gett mitt notsystem sin välsignelse. Men under hela den tid jag var musiklärare vid klostret i Pomposa motarbetade både abboten och priorn mig så till den milda grad att jag till sist blev tvungen att lämna klostret.”

”Men nu vill de alltså plötsligt ha dig tillbaka?” frågar jag.

”Ja, men jag behöver lugn och ro för att vidareutveckla mitt system. Vet du att jag är på väg att formulera en helt ny musikteori? Jag har analyserat toninnehållen i olika tonarter, och funnit regler för vilka toner som är gemensamma. Det förefaller som om oktaven kan delas upp i tolv halvtonsintervall. Rätt utnyttjad kan min forskning i framtiden ge oss möjlighet att skapa avancerad polyfoni, flerstämmighet!”

Jag svarar uppriktigt att det inte alls skulle förvåna mig om vi i framtiden får se stora orkestrar där dussintals musiker spelar olika stämmor som harmonierar med varandra. Och där alla använder notation grundad på Guidos principer.

De första försöken att nedteckna melodier sägs ha gjorts i Kina och Orienten, varefter principen så småningom importerades till det klassiska Grekland. Grekerna använde bokstäver för att ange tonintervall, men tyvärr kivas musikhistorikerna fortfarande om hur systemet ska tolkas. De tidigaste bevarade nedtecknade melodierna är från 200-talet f Kr.

När sedan kristendomen slog igenom skapades en tradition av nya hymner till de liturgiska texterna. Med tiden växte antalet melodier, och de blev alltmer utsmyckade med sångslingor på var och varannan stavelse. Som stöd för minnet började man på 600-talet tillfoga grafiska tecken över textraden, så kallade neumer. Neumerna var i grund och botten samma tecken som dirigenten gjorde. De visade hur många toner som skulle sjungas på varje stavelse, och ungefär hur de förhöll sig till varandra.

Neumer, ett stöd för minnet. Tecken över texten visar hur många toner man ska sjunga på varje stavelse, och ungefär hur dessa toner förhåller sig till varandra i tonhöjd.

Nästa steg i utvecklingen var att neumerna placerades högt eller lågt för att antyda tonhöjden. Därefter var steget inte långt till att man drog en linje som symboliserade en viss ton, vanligtvis F. Avstånden i höjdled från linjen till neumerna visade intervallen till tonerna.

Vad Guido gjorde var att löpa hela linan ut. Han drog fyra notlinjer och lät både själva linjerna och mellanrummen mellan dem representera bestämda toner. Neumerna ersattes nu av grupper av noter, olikformade fyrkanter. Långa tecken för långa toner, korta för korta. Små rombiska tecken visade extrakorta toner.

Ut queant laxix

Resonare fibris

Mira gestorum

Famuli tuorum

Solve polluti

Labii reatum

Tonnamnen Ut, Re, Mi, Fa, Sol och La används som bekant fortfarande, framför allt i Frankrike och Italien. Hos oss i Sverige (liksom i de anglosaxiska länderna) kallas dock den första tonen Do (Domine).

Guidos system, koralnotskriften, var huvudsakligen avsedd för gregorianska sånger, så det var inte så kinkigt med takten. Inte förrän med mensuralnotskriften på 1200-talet infördes taktmarkeringar. Tretakt ansågs då som den enda riktiga taktarten, eftersom tretalet syftade på den heliga treenigheten. Tretakt betecknades därför med den perfekta cirkeln, medan fyrtakt betecknades med en halv cirkel, eller ett C. Det tecknet använder vi fortfarande på våra noter. Tvåtakt markerar vi med ett struket C.

Guido från Arezzo – även kallad Guido Aretinus eller Guido Monaco – föddes runt år 995. Mycket litet är känt om hans liv, förutom att han tidigt gick in i benediktinerorden och länge tjänstgjorde som musiklärare vid klostret i Pomosa utanför Ferrara. Huvuddragen i hans musikteori finns i en skrift med titeln ”Micrologus”. Han drog sig med tiden tillbaka till klostret Avellano nära staden Arezzo, där han dog 1050.