Den uiguriske läkaren och folkrättsaktivisten Enver Tohti berättar i Scientific Americans julinummer 2009 hur han i början av 1960-talet som elev i småskolan hemma i Xingjiang var med om ett märkligt fenomen.

– Under tre dagar föll stoft från himlen, trots att det inte blåste någon storm. Himlen var mörk, med varken sol eller måne. När vi frågade vår lärarinna vad det var som hände svarade hon att det var storm på Saturnus.

Lille Enver trodde på lärarinnan. På kinesiska betyder nämligen Saturnus ”jordplaneten”. Det var först decennier senare han insåg att stoftet som föll från himlen var radioaktiv aska från ett kinesiskt kärnvapenprov hundratals kilometer därifrån.

Ungefär 20 miljoner människor bor i den halvautonoma kinesiska provinsen Xinjiang, eller Sin-kiang som namnet tidigare transkriberades. Majoriteten är liksom Enver Tohti uigurer, ett turkisktalande minoritetsfolk i Kina. Huvudstaden Urumchi har dryga två miljoner invånare. Turfan, beläget i en sänka som går ner under havets nivå, har ungefär 200 000. Genom området går den gamla sidenvägen, rutten för karavanerna som i tusentals år förde kinesiskt siden och andra varor till Mellanöstern och Europa. Det är här som kineserna testat kärnvapen.

Sammanlagt 40 kärnvapenprov genomfördes 1964–1996 vid testområdet inte långt från Lop Nor (den vandrande sjön som Sven Hedin beskrev från sina resor genom Taklamakanöknen). Tio av dem var ytexplosioner. Kärnladdningarna var då monterade på ståltorn, och vid explosionerna förde eldbollarna upp stora mängder sand och jord högt upp i atmosfären. Materialet blandades med radioaktiva isotoper från kärnreaktionerna, och föll sedan sakta till marken som radioaktivt stoft. Nedfallen kunde ske dagar i sträck, och den radioaktiva askan kunde föras med vinden över tusen kilometer från testområdet. På den Kazakiska sidan av gränsen kunde ryska forskare tydligt registrera nedfallen från de kinesiska proven när vinden blåste åt det hållet.

På Sapporos medicinska universitet i Japan arbetar professor Jun Takada sedan många år med att undersöka hur radioaktivt nedfall från kärnvapenexplosioner sprids.

– Det finns tre grundtyper av kärnvapenexplosioner, säger han. Ytexplosioner, atmosfäriska explosioner och underjordsexplosioner. De värsta nedfallen får man vid ytexplosionerna. Sker explosionen på så hög höjd att eldbollen inte når jordytan blir nedfallet betydligt mindre. Hur stor eldbollen blir beror på sprängkraften i kärnladdningen. Det finns offentliggjorda data från tidiga amerikanska ytexplosioner i Nevadaöknen, från vätebombsproven i Stilla havet på 1950-talet och från sovjetiska prov i Semipalatinsk i östra Kazakstan. Med utgångspunkt från dessa och explosionernas styrka har Jun Takada skapat en matematisk modell som beskriver strålningsintensiteten i nedfall på olika avstånd från kärnvapenexplosionerna.

Han har sedan använt data från en rysk mätstation vid Makanchi i östra Kazakstan vid gränsen till Xinjiang, där ryska fysiker mätte nedfallen från de kinesiska proven vid Lop Nor. Sedan har han räknat sig tillbaka, för att se hur stora nedfallen bör ha varit närmare testområdet och beräkna de strålningsdoser befolkningen utsatts för

Enligt Takada bör invånarnas doser vid flera tillfällen varit bortemot en sievert vid huvudstaden Urumchi, och ännu högre, 2,3 sievert, vid staden Turfan (se faktaruta 2 nedan). Sådana doser leder till akut strålsjuka och risk för cancer och genetiska skador. Det har man vetat sedan en grupp japanska fiskare på båten ”Lucky Dragon” råkade ut för radioaktivt nedfall från det amerikanska vätebombsprovet ”Bravo” vid Bikini 1 mars 1954.

Utifrån befolkningstätheten längs Sidenvägen vid den tid då proven genomfördes uppskattar Jun Takada att uppemot 200 000 människor kan ha mist livet på grund av strålskador från nedfallet från de kinesiska proven. Därtill kommer cancerriskerna. Mycket riktigt ligger cancerfrekvensen enligt kinesernas egen statistik 35 procent högre i området än i resten av landet.

När professor Masako Ikegami vid Stockholms universitet presenterade Jun Takamas forskningsresultat vid ett seminarium på KTH våren 2009 trodde åhörarna först att de hört fel. Hur kan hundratusentals människor dött utan att det kommit till världens kännedom? Kan detta verkligen vara sant?

Det är känt att kinesiska myndigheter gett skadestånd till strålskadade kinesiska soldater som deltog i proven, men civilbefolkningen har aldrig fått någon ersättning för sitt lidande. Här har locket helt lagts på.

Jun Takadas kalkylerhar orsakat en hel del rabalder runt om i världen, och har också spätt på konflikten mellan uigurer och han-kineser i Xinjiang. ?I våras publicerades hans forskningsrapport i bokform med översättningar till både engelska och ugiuriska. Finns att beställa på Amazon.jp.

Jun Takada har tidigare skrivit en uppmärksammad bok med titeln”Nuclear Hazards in the World – field studies on affected populations”