Solen strålar från en klarblå himmel över Stockholm, och ett vimmel av spårvagnar plingar och plongar utanför spårvägshallen på Djurgården. Mitt i alltsammans står en röd trådbuss med en märklig träanordning efter sig. Folk tittar skeptiskt på konstruktionen.

– Detta är strömavtagaren, även kallad ”talarstolen”, säger Leif Stolt, trådbussentusiast.

Det finns ju inga luftledningar för trådbuss kvar i Stockholm, bara ledningen för spårvagnarna på Djurgårdslinjen. Men eftersom både trådbussen och spårvägen använder 700 volt likström snickrade Stockholms spårvägssällskap ihop en ställning på en vagn för att hämta kraft från ovan.

Så nu kan bussen köras. Fast bara längs spårvagnsspåret.

Bussens egna batterier räcker bara en knapp kilometer.

Den tomatröda bussen konstruerades och byggdes 1949 av Asea, Hägglunds och Scania-Vabis. Fram till 1964, när alla Stockholms trådbusslinjer las ner, gick den flitigt i trafik längs Narvavägen ?i Stockholm. Därefter ställdes den in i en lada i Jättne utanför Strängnäs, i väntan på bättre tider.

I höstas bogserades den till AGAs vagnhall på Lidingö, där den sedan har renoverats och putsats upp under vintern. Än återstår en hel del att göra, men i framtiden hoppas entusiasterna att den ska gå i helgtrafik på en ny veteranbusslinje mellan Karlaplan och Skansen.

Det sägs att världens första elektriska trådbuss konstruerades av Werner von Siemens 1882. Den kallades Electromote, och provkördes med blandad framgång på den landsväg i Berlin som sedermera blev Kurfürstendamm, Västberlins paradgata.

Först använde man strömförande räler i gatan, något som knappast var ofarligt, men snart övergick man till säkrare strömförsörjning från luftledning. Dessutom provade man med att köra vagnen på spår, varvid spårvagnen uppfanns.

Den första trådbussen för passagerartrafik kördes under världsutställningen i Paris år 1900. Strömavtagningen skedde från en liten vagn som rullade på luftledningarna, en fransk vidareutveckling av Siemens system.

Det hela var emellertid både krångligt och dyrt. När en ny linje startades i Dresden 1901 användes i stället två spröt som låg an mot var sin kontaktledning, en teknik som uppfunnits av tysken Max Schiemann. Det är i princip hans system som fortfarande används av alla trådbussar världen över.

När andra världskriget bröt ut,med avspärrningar och bensinbrist i sitt släptåg, projekterades i all hast nya trafiklösningar. Trådbussarna var snabbare och billigare än spårvagnarna, och de blockerade trafiken mindre. 194o startade trådbusstrafik i Göteborg, och året därpå i Stockholm.

Men kriget tog slut, oljan flödade och det blev omodernt med trådbussar. 1964 försvann alla landets trådbusslinjer inför den kommande högertrafikomläggningen. Sverige var helt trådbussfritt ända till år 2003. Då startade en splitter ny linje med moderna miljövänliga elektriska bussar ? i Landskrona. Linjen förbinder den nya järnvägsstationen och centrum.

Men nu kan Landskrona få sällskap. Stockholms spårvägssällskap vill nu anlägga en museitrådbusslinje mellan Karlaplan och Skansen. Här skulle det bli lätt att sätta upp ledningar, gamla stolpar finns kvar längs hela Narvavägen, och ström kan man hämta från spårvägens matarstation vid Djurgårdsbron. Både trådbussar och spårvagnar drivs ju med 700 volt likström.

För övrig planeras också fler spåvägslinjer i Stockholm. Djurgårdslinjen mellan Norrmalmstorg och Waldemarsudde ska förlängas. Planen är att ”Spårväg City” ska trafikeras med moderna låggolvsspårvagnar. Den nya linjen ska gå från Hornsberg på nordvästra Kungsholmen via Centralen och Norrmalmstorg över Gärdet till Ropsten. Se kartor nedan.