En gång i tiden var det en smal sak för stormakternas säkerhetstjänster att omärkligt avlyssna internationella telefonmeddelanden. Eftersom så gott som alla telefonsamtal och data gick via satellit var det bara att placera antenner på lämpliga platser och fånga upp trafiken.

Säkerhetstjänsterna i de anglosaxiska nationerna – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – gick samman i det superhemliga projektet Echelon, och avlyssnade praktiskt taget all världens satellittrafik.

(Se http://www.nyteknik.se/popular_teknik/kaianders/article42175.ece )

Men så kom den fiberoptiska revolutionen. 1970 tillkännagav den amerikanska glastillverkaren Corning att man hade lyckats framställa en glasfiber med så låg dämpning att den kunde användas för överföring av enorma mängder information på praktiskt taget hur långa distanser som helst.

Under 1990-talet började interkontinental tele- och datatrafik flytta från rymden ner i jorden. Sedan ett decennium går det inte längre att passivt avlyssna trafiken. Nej, nu krävs avancerade installationer i fiberkablarnas knutpunkter.

Den amerikanske journalisten James Bamford berättar om avlyssningens historia i sin nya bok ”The Shadow Factory”. Utan myndigheternas vetskap, hävdar han, har den amerikanska säkerhetstjänsten NSA – National Security Agency – med nätbolagens goda minne installerat ”splitters”, apparatur som tappar av en del av de optiska signalerna i kablarna, på ett antal nyckelpunkter i USA.

Men, säger han, det är inte bara den datatrafik som går över landets gränser som avlyssnas, utan i princip all kommunikation. Även den inhemska, vilket är strängeligen förbjudet i konstitutionen.

Efter attacken den 11 september 2001 gavs emellertid den amerikanska säkerhetstjänsten fria händer av Bush-administrationen. Kriget mot terrorismen öppnade tidigare slutna dörrar på vid gavel.

Under de senaste åren har verksamheten växt lavinartat, hävdar Bamford. För att klara att ta hand om och processa de stora mängderna information har NSA lagt ut en stor del av verksamheten på privata entreprenörer. Avlyssning har blivit en miljardindustri, och i trakten av Baltimore och Washington har det växt upp hela företagsparker för de nya bolagen.

Här finns företag som specialiserat sig på att utveckla verktyg för data mining, röstigenkänning och filtrering i realtid av de stora mängderna data. Här finns också bolag som på beställning utvecklar filter som effektivt hindrar abonnenterna i ett nät från att komma åt för beställarna misshagliga internetsajter och stoppa skypesamtal och kodade meddelanden. System som sedan säljs med god vinst till länder som Kina och Vietnam.

Ett av företagen i den nya och lukrativa avlyssningsindustrin heter Comverse. Bolaget startades i början av 1990 av den före detta israeliske underrättelseagenten Jacob ”Kobi” Alexander, och marknadsförde ett israelisk-utvecklat system vid namn Verint (står för Verified Intelligence) för samtidig övervakning av hundratals telefonsamtal. Efter den 11 september 2001 fick bolaget kontrakt med NSA, och pengar började rulla in. Det bar sig därför inte bättre, skriver James Bamford, än att vid slutet av 2004 avlyssnades en stor del av USAs (och världens) telefon- och datatrafik av ett litet hemligt bolag lett av före detta israeliska underrättelseagenter.

Affärerna för Comverse gick bra. Så bra att Kobi Alexander sommaren 2006 beslutade att ta sin familj till Tel Aviv på semester. För säkerhets skull hade han 57 miljoner dollar med sig i reskassan. Kobi hade nämligen i hemlighet beviljat sig själv över hundra miljoner dollar extra i skattefri bonus ur företagets kassakista, och han visste inte när han skulle kunna komma tillbaka.

Förskingring, vilket detta ansågs vara, ses som ett grovt insiderbrott i amerikansk lag. Amerikanska myndigheter rasade, och krävde att Israel skulle utlämna Kobi Alexander.

Kobi begav sig därför i all hast till Namibia, som saknade utlämningsavtal med USA, och bosatte sig under falskt namn i en gated community i huvudstaden Windhoeks utkant. Efter en kort tid upptäcktes han, och arresterades efter amerikanska påtryckningar. Men han släpptes snart mot ett rekordhögt borgensbelopp i väntan på utlämningsbesked.

Detta dröjer fortfarande, inte minst på grund av att Kobi betalat ut stora mängder dollar till namibiska välgörenhetsprojekt och regimen närstående organisationer. Under våren 2009 har han också startat en process mot sitt gamla företag, där han kräver bolaget på 72 miljoner dollar i obetalda ersättningar.

Men internetanvändarna hotas inte bara av integritetskränkande avlyssning, utan också från annat håll. I dag består över 80 procent av e-posttrafiken av spam. Inte nog med att skräpet fyller våra elektroniska brevlådor och tar tid att få bort, mycket av det har dessutom kriminell uppsåt.

En hel del spam är infekterade med olika typer av datavirus och trojanska hästar, som i värsta fall kan kapa våra datorer och förvandla dem till zombies i kriminella nätverk. Andra spam syftar direkt till att få tillgång till våra privata koder för att länsa våra bankkonton. Se http://www.nyteknik.se/popular_teknik/kaianders/article412252.ece

I själva verket har de elektroniska motorvägarna blivit en tummelplats för rövare och banditer. Och om vi inte tolererar landsvägsrövare, varför skulle vi då tolerera att brottsligheten brer ut sig på internet?

Andra internetskurkar sysslar med dataintrång. Nätprovidern Verizons säkerhetsavdelning rapporterar att intrången under fjolåret ökade mer än under de senaste fyra åren tillsammans. Mest utsatt är finanssektorn. 90 procent av alla intrång kan härledas till organiserad brottslighet. Förövarna är alltså knappast längre några finniga datahackers 
i en källare, som förr i tiden.

Externa förövare står för 74 procent av alla dataintrång. Detta i motsats till den gängse bilden att det är insiders som står för de flesta datastölderna, rapporterar webbtidningen Securityhotel.

Datagurun Whitfield Diffie (känd för Diffie-Hellman-protokollet för säker dataöverföring) varnade i en artikel i Scientific American i höstas för att cyberbrottslighetens härjningar kan tvinga fram krav på restriktioner och myndighetskontroll. Som det nu är försiggår en tyst kamp mellan cyberskurkar och datasäkerhetsföretag.

För övrigt ibland samma företag som tjänar pengar på avlyssning.