Det är den 11 oktober år 1986, och vi befinner oss i Reykjavik på Island. Närmare bestämt i ”Höfði”, en praktfull trävilla som tidigare var den franske konsulns residens. Nu är den plats för toppmötet mellan USAs president Ronald Reagan och Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov.

– Jag tycker vi ska göra oss av med kärnvapnen, säger Reagan.

– Bra idé, svarar Gorbatjov. Inte nog med att de är farliga, de kostar ju förskräckligt mycket pengar att underhålla också. Jag skrotar mina, om du skrotar dina.

– Okej. Då säger vi så. Det gäller bara att jag får med mig kongressen och de andra där hemma.

– Samma här. Fast jag har några andra krav också. Som att ni skrotar ert ”Stjärnornas krig”.

– För tusan. Inga problem. Det handlar ju om ett skydd mot ballistiska missiler, och det behövs ju inte längre om vi gör oss av med dem. Förresten kan ni i Sovjet få ta del av vad vi har.

– Toppen. Jag ska prata med mina grabbar.

.

Men det blev inget avtal om total kärnvapenavrustning i Reykjavik. Alltför många om och men blev inblandade i förhandlingarna. Dessutom hade en spionaffär trasslat till förhållandet mellan de båda stormakterna.

En sovjetisk fysiker vid namn Gennadi Zakharov, som jobbade för FN, hade i september ertappats på bar gärning av FBI när han försökte köpa amerikanska försvarshemligheter. Han hade betalat 1 000 dollar till vad han trodde vara en guyansk student för hemliga uppgifter om amerikanska stridsflygmotorer. Zacharov finkades, och affären fick stor uppmärksamhet i pressen.

Så stor att Sovjet svarade med att arrestera en amerikansk journalist vid namn Nicholas Daniloff för påstått spioneri. Därefter fortsatte de båda länderna att omväxlande arrestera och utväxla varandras hemliga agenter under hela hösten. Nej, det var knappast den bästa tidpunkten för ett toppmöte.

Av det radikala avtalet om total kärnvapen-avrustning blev det bara en tumme. Men det blev början på slutet av det kalla kriget.

.

– Under hela epoken Bush har det varit ont om fredsinitiativ från Vita husets sida, säger Henrik Salander, svensk nedrustningsförhandlare i Genève, när han talar under Svenska Pugwashs vårseminarium på KTH.

– Men under senare år har det kommit intressanta initiativ från andra håll. Inte minst beroende på Nordkoreas kärnvapenprov och risken för kärnvapenspridning i Mellanöstern har kärnvapenfrågan blivit alltmer akut.

2007 publicerade fyra äldre amerikanska statsmän ett manifest där de uppmanade till total kärnvapen-avrustning. Nu var det inte vilka gubbar som helst. En av dem var Henry Kissinger, 86, legendarisk utrikesminister under Nixon och Ford. De andra var George Shultz, 88, utrikesminister under Reagan, William Perry, 81, försvarminister under Clinton, och den demokratiske senatorn Sam Nunn, 70.

De fyra grånade herrarna kräver att USA omedelbart tar initiativ för kärnvapenavrustning.

Inte nog med det. En grupp pensionerade brittiska generaler under ledning av en herre vid namn Jack Sheehan, hävdade i vintras att Storbritannien snarast borde skrota sina ubåtsburna Trident-missiler. Generalerna tyckte att det var slöseri med resurser att halva försvarsbudgeten gick till dyra vapen som inte gick att använda. Gjorde man sig av med kärnvapnen skulle det bli mer pengar över för vanliga kulor och krut och ärtsoppa.

.

Non Proliferation Treaty – Ickespridningsavtalet från 1968 – säger att kärnvapenmakterna ska avrusta. Detta samtidigt som att de som lovar att inte skaffa sig kärnvapen ska få fri tillgång till civil kärnkraftteknik. Men stormakterna har inte uppfyllt sina löften. När avtalet skulle förnyas 1999 vägrade amerikanska kongressen att ratifiera det. Inte konstigt om länder som Iran då kräver att få ha sin egen upparbetningskapacitet.

Nu ska det förhoppningsvis bli andra bullar av. Efter åtta år av dålig stämning under president Bush stiger förväntningarna på att något ska hända. Den 5 april 2009 besökte president Obama Prag, och höll ett tal där han drog upp riktlinjerna för en helt ny amerikansk kärnvapenpolitik.

– Han presenterade där ett program i tretton punkter för att reducera kärnvapnens roll, säger Henrik Salander.

– Det handlade om bilaterala avtal med Ryssland, reducering av antalet känvapenstridsspetsar till under 1 000, förnyade avtal om provstopp, ut-ökade inspektioner av IAEA, inrättande av en internationell kärnbränslebank som förhindrar att nationer som Iran skaffar sig upparbetningskapacitet, och en hel del annat positivt.

Det sistnämnda är redan på gång, tack vare den amerikanske multimiljardären Warren Buffett.

.

Buffett donerade för något år sedan en grundplåt på 50 miljoner dollar till uppbyggandet av en internationell kärnbränslebank, där alla länder oavsett styrelseform, utan restriktioner skulle kunna köpa bränsle till civila kärnreaktorer till världsmarknadspris. Bränslebanken skulle stå under uppsikt av IAEA, som skulle se till att inget klyvbart material kom på avvägar. Buffetts donation gällde under förutsättning att andra givare sköt till ytterligare 100 miljoner dollar. I mars blev detta klart.

Förutom Buffetts 50 miljoner kommer femtio miljoner från USAs kongress, 32 från EU, tio från Förenade arabemiraten, fem från Norge och nu senast tio miljoner dollar från Kuwait.

Det finns då inte längre något argument för länder som Iran att skaffa sig egen upparbetningskapacitet. Såvida man inte absolut vill skaffa sig kärnvapen, förstås.

.

Men Rolf Ekéus, ambassadör och tidigare vapen-inspektör i Irak, befarar att kärnvapnen snart sprids i Mellanöstern.

– Jag var på ett möte 
i Kairo för en tid sedan, och träffade då den egyptiske utrikesministern som sa: ”När Iran får sitt kärnvapen (han sa ordagrant när och inte om), då kan ni vara fullständigt övertygade om att Egypten och Saudiarabien också kommer att ha sina.”