Vad är egentligen kreativitet? Den ungerske vetenskapsjournalisten och författaren Arthur Koestler (1905–1983) försökte på 1960-talet att reda ut saken i en mastodontbok med titeln The Act of Creation. Kreativitet, hävdade Koestler, är väldigt likt humor. Ja, i själva verket är humor en kreativ process.

Det är det oväntade, korskopplingar över ämnen och sammanhang som gör en rolig historia rolig. Det är exempelvis roligt när man påstår att Japans fyra floder heter Ladan, Nissan, Hondan och Datsun, eller frågar hur många celluliter går det på en liter? Den som inte tycker sånt är kul kan sluta läsa här.

Barn är kreativa och nyskapande, hävdade Koestler. Men så växer de upp, och lämnar leken bakom sig för att låta sig stöpas i vuxenvärldens fyrkantiga formar. Men visst går det att väcka kreativiteten till liv igen. Humor kan visa vägen.

– Faktum är att det är först efter andra världskriget som vi börjat svänga oss med ordet kreativitet i positiv bemärkelse, säger Gunnar Törnqvist, Lundaprofessor och författare till boken Kreativitet i tid och rum. Hade man tidigare använt detta ord om en yrkesman hade man antagligen blivit beskylld för att påstå att han bluffat, ljugit eller hittat på. Vilken revisor vill vara känd för att syssla med kreativ bokföring?

Men nuförtiden är alltså kreativitet ett honnörsord. Alla ska vara så kreativa som möjligt, både på jobbet och fritiden. Men vad innebär egentligen denna nya kreativitet? Och hur kreativa är folk?

– Med kreativ menas ur filosofisk synvinkel nyskapande. En kreativ människa är någon som på något sätt lyckas bryta givna ramar och vidga vårt vetande och världen. Det handlar alltså inte om att fullända eller excellera i någon konstart, utan att skapa något helt nytt.

Ett exempel på en kreativ människa är Albert Einstein , som lyckades befria sig från den klassiska mekaniken och formulera relativitetsteorin. En annan är trumpetaren Miles Davis (se och lyssna här ), som under ett halvt sekel ständigt skapade nya stilar inom den moderna jazzen (”I don’t play old shit”, sa Miles vid ett tillfälle när han ombads att spela en av sina gamla succéer). En tredje är Pablo Picasso, som på motsvarande sätt utvecklade måleriet.

En berömd person som däremot inte var kreativ i den filosofiska betydelsen, är Mozart. Han förfinade sin tids musik, men han skapade egentligen inget nytt.

Konstnärer, författare, reklammakare och tv-kreatörer påstår sig ofta vara kreativa. ”Men många av dem är helt enkelt habila fäsörer eller imitatörer”, skriver Gunnar Törnqvist i sin bok och citerar en annan lundaforskare, psykologiprofessorn Gudmund Smith.

Nej, den verkliga kreativiteten består i att bryta med det invanda och bana nya vägar i det okända. Och det är det faktiskt inte så många som gör.

Hur är det med Nobelpristagarna? Är inte de kreativa hela bunten?

– Njaä, svarar Anders Bárány på Nobelmuseet. Många är bara vanliga slitvargar. Men visst finns det extremt kreativa personer bland dem, som Albert Einstein. På ett enda år, hans annus mirabilis 1905, kombinerade han tidigare kända forskningsresultat inom olika områden och kunde därigenom skapa relativitetsteorin, utveckla kvantfysiken och bevisa att atomer faktiskt finns. Han lyckade med vad ingen annan klarade, han tänkte på tvärs och vågade acceptera de för sin tid otänkbara konsekvenserna. Som att det inte finns en enda universell tid.

– Att göra sådana tankesprång, att kasta sig ut 
i det okända, kräver mod, självsäkerhet och kunskap. De flesta riktigt stora naturvetenskapliga och matematiska upptäckterna har gjorts av förhållandevis unga människor, sällan över 30 år. Tänk på Newton, Einstein och Niels Bohr.

Finns det kreativa miljöer?

– Ja, svarar både Gunnar Törnqvist och Anders Bárány i kör. Det har visat sig att oproportionerligt många Nobelpristagare har varit verksamma i Cambridge, hela 83 stycken. Något i den miljön tycks ha sporrat forskarna. Eller är det bara det att de har träffat gelikar under trevliga former?

Finns det något sätt att bädda för mer kreativitet på en arbetsplats?

– Jodå, men de flesta arbetsplatser uppfyller knappast kriterierna. Vad som krävs är en platt organisation med en god ledare som uppmuntrar till både lekfullhet och disciplin. Därtill krävs hög kompetens, småskalighet, goda kommunikationer och en egalitär stämning. Arbetsplatsen ska präglas av såväl generositet och jämlikhet som konkurrens.

Men är inte kreativa människor ofta egensinniga och besvärliga att ha att göra med? Har vi tid och råd med folk som ständigt bryter mot regler och prövar nya vägar?

– I själva verket är de flesta arbetsplatser, även om de säger motsatsen, ganska njuggt inställda till kreativitet. Det finns en motsättning mellan kreativitet och produktivitet. På kort sikt är det för ett företag mer lönsamt att slippa de bångstyriga kreativa personerna, och koncentrera sig på att skapa en strömlinjeformad effektiv organisation. Men i långa loppet är det förödande, och man blir akterseglad av konkurrenterna.

– Detta gäller också forskningen. Man talar om ett stort behov av kreativitet, men det är sällan de verkligt kreativa forskarna som får anslag och resurser, säger Gunnar Törnqvist. Pionjärerna pekas ofta ut som kufar, och det är i stället de munviga entreprenörerna som lägger beslag på pengarna. Kanske man tog bättre hand om sina kreativa kufar förr.

– En som försökte sig på att skapa den riktigt kreativa arbetsplatsen var William Shockley, han med transistorn. Shockley hade jobbat med att sätta samman bombplansbesättningar under andra världskriget, och ansåg sig vara bra på att skapa välfungerande team. Han slutade på Bell Labs, plockade samman ett dream team av unga medarbetare, flyttade till Silicone Valley och började tillverka egna transistorer.

Aha! Hur gick det?

– Det blev pannkaka av alltihop. Folk stod inte ut med Shockley som chef, och var kreativa nog att säga upp sig på löpande band och öppna eget.