I sin memoarbok ”Min första krets” från 1982 berättar Olof Lagercrantz, legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter 1960–1975, om sin pappa, den vidlyftige officeren och bankdirektören Carl Lagercrantz. Pappan samarbetade under 1910-talet med ett engelskt spekulativt företag i torvbranschen – The International Carbonizing Co Ltd.

Bolaget hade ursprungligen bildats av en svensk kemist vid namn Martin Ekenberg, som hade uppfunnit en metod för att torka och preparera torv till briketter. Nu reste Carl Lagercrantz runt i Sverige och köpte diskret upp torvmossar för företagets räkning. Tanken var att torv skulle bli ett bränsle lika bra som stenkol, men billigare. Här fanns miljoner att tjäna för den som var smart nog att ge sig in i torvracet, hävdade Lagercrantz.

Men när första världskriget bröt ut behövdes officeren Lagercrantz i armén, och hans torvfabrikation kom av sig. Och det var kanske lika bra det.

Det visade sig att Ekenbergs patenterade metod för ”våtkolning” av torv inte fungerade som tänkt. Tillverkningen av torvbriketter krävde lika mycket energi som man fick ut när man eldade upp dem.

Dr Martin Ekenberg hade emellertid redan nått stor ryktbarhet. Dock inte som kemist, utan i egenskap av världens första brevbombare. Mellan åren 1904 och 1909 skickade han fyra brevbomber till före detta affärskompanjoner och finansiärer som dragit sig ur hans olönsamma torvprojekt.

Det bar sig inte bättre än att en av hans gamla medarbetare kände igen hans handstil på en bomb. Ekenberg sattes i häkte i London. Där tog han sitt liv i oktober 1909 med hjälp av insmugglat gift. Detta sedan Sverige begärt honom utlämnad. Han misstänktes för att ha giftmördat sina två tidigare fruar.

Hans ryktbarhet som skurk var så stor att en vaxdocka föreställande honom i naturlig storlek ställdes ut på vaxkabinettet Svenska Panoptikon i Stockholm. Numera lär dockan finnas i Polismuseets magasin.

Men det var inte i första hand för att få bränsle som torvmossarna exploaterades och ”Föreningen för mosskultur” bildades 1886. Då handlade det om att öka odlings-arealen. ”Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter”, som Esaias Tegnér skrev 1809.

Uppodlande av våtmarker hade börjat i Nederländerna på 1600-talet och spritt sig till Tyskland och vidare norrut. Att förvandla vattensjuk myr till åkermark var emellertid inte lätt. Först måste marken dikas ut. Därefter rensas från tuvor och alla stubbar som bevarats i den syrefria miljön.

Det var ett hårt arbete. Både Wilhelm Moberg och Harry Martinson har berättat om slitet i sina självbiografiska romaner. För att inte tala om Väinnö Linnas berättelse om den stackars strävsamme gubben Paavo i ”Högt bland Saarijärvis moar”.

I Tyskland satsade man från slutet av 1800-talet på ”kolonat”, tyska nybyggarsamhällen på myrmark i bland annat Polen. Här användes straffångar för att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Kolonisterna fick sedan statlig hjälp med husbyggen och ofta gratis konstgödsel. Torvmark är näringsfattig och måste gödslas med kalium och fosfor. Annars växer där nästan ingenting.

När nazisterna kom till makten utvidgades och systematiserades verksamheten med hjälp av koncentrationslägren. Sången ”Die Moorsoldaten” , som blev populär under spanska inbördeskriget, skapades 1934 av de politiska fångarna Rudi Goguel och Herbert Kirmsze i lägret Börgermoor vid Papenburg inte långt från Bremen.

Att bryta ny mark var också uppgiften för krigsfångarna i förintelselägret Dachau.

Spekulationer i torv som framtidens energitillgång växte när första världskriget bröt ut. Kolpriset, som legat runt 20 kronor per ton rakade i höjden, och var som högst 150 kronor 1918. En rad torvbolag startades med vidlyftiga projekt, och industriproduktion av bränntorv kom i gång. 
SJ eldade motvilligt en del av sina lok med torv. Detta sedan man fått stränga order från regeringen att använda mer inhemskt bränsle.

Men bara några år efter krigsslutet hade kolpriset sjunkit till förkrigsnivåer. England, som före kriget hade haft monopol på kolexporten i Europa, fick konkurrens av Tyskland, Frankrike och Belgien. Därtill kom vattenkraften, elektriciteten och oljan. Torvbubblan brast, och en rad mer eller mindre spekulativa bolag gick i konkurs. Här och där på myrarna står fortfarande skeletten efter torvbrytningsmaskiner kvar och rostar efter hundra år.

I dag har torven åter kommit på tapeten som inhemsk energitillgång. Sverige lobbar i EU för att torv ska klassas som förnybart biobränsle. Torv avger växthusgaser, i synnerhet de dikade mossarna. Dessutom tillväxer torven med en halv millimeter om året. Tillväxten är tio gånger så stor som uttaget. Torven har högre energivärde än andra biobränslen. Så varför inte elda upp den?

Nej säger Naturskyddsföreningen och en del forskare, och kräver att torvlobbyn stoppas. Koldioxidutsläppen från torveldning är så stora att det tar hundra år innan ekvationen går jämt upp med de naturliga utsläppen. Och under Köpenhamnsmötet i december 2009 handlar det om att sänka koldioxidutsläppen med 30 procent till år 2020. Det gör man inte genom att elda torv. Och det vore förödande om stora mängder rysk torv kom ut på marknaden.

Men visst används bränntorv fortfarande. Torvproducenterna driver webbsajten http://www.torvproducenterna.se/

Ett 40-tal kraftvärmeverk använder torv som extrabränsle, och står enligt uppgift för 2 procent av den svenska energiförsörjningen. Under 2008 eldades 163 235 ton torv bara vid fjärrvärmeverket i Uppsala, berättar Therese Sandström vid Vattenfall.

Varifrån kommer torven?

– Härjedalen och Borås. Tidigare importerades en del också från Vitryssland.

Hur stor andel av bränslet ni eldar är torv?

– Vi använder avfall som grundbränsle i Uppsala, och eldar sedan med torv när det är kallt och behovet av värme och varmvatten ökar. I genomsnitt förbränner vi cirka 60 procent avfall och 35 procent torv. Dessutom använder vi olja vid starter, avbrott och de allra kallaste vinterdagarna.

Om torvens historia och exploateringen av mossarna kan man läsa i den utmärkta antologin ”Svensk mosskultur” från Kungliga skogs- och lantbruksakademien KSLA. Redaktör Leif Runefelt.