När Napoleon år 1798 invaderade Egypten med sin Armée de l’orient hade han storslagna planer. Han skulle skapa en förbindelse mellan Medelhavet och Indiska oceanen, och komkurrera ut engelsmännen från handeln på Fjärran Östern.

En sådan förbindelse hade funnits i forntiden, det fanns det vittnesmål om. Inte minst hade den grekiske historikern Herodotos berättat att en kanal som förband Röda havet och Nilen grävts redan av farao Seti I och använts av drottning Hatshepsut för hennes expedition till det guldrika landet Punt.

Kanalen hade senare sandat igen, men återuppbyggts först av perserhärskaren Kambyses, sedan av ptolemaier och romare, och slutligen av araberna på 600-talet. Men därefter hade den förfallit helt. (Se historiken på en film från Biblioteca Alexandrina på Youtube)

Napoleons välde i Egypten blev kortvarigt, och något kanalbygge blev inte av. Hans stolta flotta sänktes av engelsmännen utanför Alexandria, så han reste hem och gjorde sig enväldig genom 18 brumaire-kuppen i stället.

(9 November 1799 var den 18 Brumaire år VIII enligt den republikanska kalendern)

Men kanaldrömmarna levde vidare genom Saint-Simoniterna, en fransk utopisk sekt som begett sig till Egypten i början av 1800-talet för att grunda en frihetlig koloni. Till Alexandria kom också på 1830-talet en ung fransk karriärdiplomat vid namn Ferdinand de Lesseps, som snart gjorde gemensam sak med Saint--Simoniternas ledare Prosper Enfantin. Efter att ha omsorgsfullt rekognoserat terrängen på Sinainäset presenterade de 1854 planer för en kanal rakt genom öknen, från Suez vid Röda havet till Medelhavet.

Tidigare undersökningar hade tytt på att havsytan låg tio meter högre vid Röda havet, men nu hade man kunnat visa att så inte var fallet. Det skulle inte behövas slussar i kanalen.

Den nytillträdde vicekungen Saïd gav erforderliga tillstånd, och Lesseps gav sig iväg till Europa för att ordna finansieringen och bilda ett internationellt konsortium för kanalbygget. Tanken var att konsortiet skulle leasa en demilitariserad kanalzon på 99 år av Egypten. Kanalen skulle vara öppen för alla nationers handelsskepp, men stängd för krigsfartyg. Denna fredens kanal skulle befordra handel och välstånd för alla länder. Inte minst för Egypten.

Att uppbringa kapital var emellertid svårare än Lesseps hade trott. Engelska och österrikiska bankirer vägrade plötsligt delta av politiska skäl. Kvar fanns bara fransmännen, med de fick inte fram tillräckligt mycket pengar. Resultatet blev att Egyptens kung Saïd var tvungen att själv ta lån och köpa 44 procent av aktierna. Den 15 december 1858 bildades Compagnie Universelle du Canal Maritime de Suez.

Efter nära elva års arbete, där 100 000 tvångsrekryterade egyptiska lantarbetare, fellahs, grävt sig fram genom öknen, var kanalen äntligen klar. Den mätte 192 kilometer, och sträckte sig från Suez vid Röda havet via de två Bittersjöarna rakt norrut till den nya hamnstad vid Medelhavet som fick namnet Port Saïd efter vicekungen.

I ett huj hade världen blivit mindre. Avståndet mellan Europa och Fjärran Östern hade minskat med hälften, när man slapp runda hela den afrikanska kontinenten.

Men kanalen, som skulle ge Egypten rikedomar i passageavgifter, blev dubbelt så dyr som beräknat. Lånebördan tvingade Egypten till konkurs, och England tog 1882 över både kanalbolaget och landet. Engelska trupper besatte kanalzonen.

Lesseps verk blev sedan under ett sekel skådeplatsen för ständiga militära kraftmätningar. 1956 nationaliserades kanalen av Nasser, med Suezkrisen som följd. Israel, Storbritannien och Frankrike bombarderade Port Said, men fick dra sig tillbaka efter att USA och Sovjetunionen intervenerat.

Det var dock inte alltid man sparade tid på att ta kanalen i stället för att gå runt Afrika. i samband med sexdagarskriget 1967 blockerades Suezkanalen. 14 fartyg, därav två svenska (MS Nippon och MS Killara), som inte hunnit ut i tid blev instängda i Stora Bittersjön. De kallades ”Den gula flottan” eftersom fartygen färgades allt mer gula av ökensanden.

Med tiden utvecklade de ett eget flytande lokalsamhälle med postverk, idrottsturneringar och andra faciliteter. Våren 1975, efter ytterligare ett krig mellan Israel och Egypten, öppnades kanalen åter. De tyska skeppen Münsterland och Nordwind var de enda som kunde ta sig hem för egna maskiner. Den 24 maj anlöpte de hemmahamnen Hamburg och hälsades av jublande folkmassor. Deras resa från Australien hade då varat i åtta år, tre månader och fem dagar.

– Nippon ägdes av Svenska Ostasiatiska Kompaniet och Killara av Rederi AB Transatlantic, berättar Jan Skärham, tidigare maskinchef i Svenska Ostasiatiska Kompaniet.

– Båda de svenska skeppen var försäkrade av svenska Assuransföreningen. Försäkringsbolaget tog över de båda fartygen och sålde dem vidare till grekisk ägare. Den nye ägaren bedömde det billigare att bogsera dem till Pireus istället för att hålla dem i gott skick där de låg.

De tyska fartygen var inte försäkrade för händelser som denna, och rederierna var tvungna att hålla dem istånd.

Mer om den gula flottan och dess postverk på http://www.shipsonstamps.org/Topics/html/gbla.htm

Kanalen har också fått ekologiska konsekvenser. Havsorganismer från Röda havet har sakta men säkert spridit sig genom kanalen in i Medelhavet. Denna ”lessepska migration” tog emellertid sin tid innan den kom i gång. Det salta och basiska vattnet i Bittersjöarna verkade under decennier som en spärr för organismerna, men med tiden hade tillräckligt mycket av sjöarnas vatten omsatts för att Röda-havsorganismerna skulle klara kanalmiljön.

1902 upptäcktes den lilla sardinliknande Rödahavsfisken atherinomorus lacunosus i östra Medelhavet. Sedan 1950-talet fiskas den utanför Turkiet.

Även mer exotiska tropiska fiskar har hittat vägen norrut, till sportdykarnas glädje men fiskeindustrins förtret. Den färggranna tryckfisken, balistes carolinensis, knaprar i vanliga fall på svårätna koraller i Röda havet, men har nu upptäckt att Medelhavets musselodlingar utgör betydligt mer lättillgänglig föda. Resultatet har blivit att musselbestånden utanför Italiens kuster blivit hårt åtgångna.

Migrationen sker huvudsakligen norrut genom kanalen, men det finns även ”antilessepska migranter”. Däribland den lilla musslan tapes decussates. En delikatess i Spanien, men tyvärr ofta spridare av hepatit A, gulsot.