Den 7 november 1919 hade Londontidningen The Times en fet treradig rubrik med texten:

”Revolution inom vetenskapen. Ny teori för universum. Newtons idéer har fallit.”

I artikeln förklarade astronomen Sir Arthur Eddington att observationer under årets solförmörkelse visat att ljuset från stjärnor böjs av solens gravitation. Detta helt i enlighet med den tyske fysikern Albert Einsteins allmänna relativitetsteori.

”Vår uppfattning av universum måste förändras”, hävdade tidningen. ”Einsteins nu bekräftade teori kommer att kräva en ny filosofi för universum!”

New York Times hade ingen vetenskapsjournalist på plats i London, utan skickade i all hast sin golfreporter, en man vid namn Henry Crouch. Han skrädde inte orden på tidningens förstasida:

”Einsteins teori triumferar. Stjärnorna inte där de borde vara, men ingen behöver oroa sig.”

Albert Einstein blev världsberömd över en natt.

Men Einstein hade inte varit okänd i vetenskapliga kretsar. 1910 hade han föreslagits till Nobelpriset av 1909 års kemipristagare, Wilhelm Ostwald från Riga. Detta för hans speciella relativitetsteori från 1905.

Därefter nominerades Einstein till Nobelpriset i fysik under praktiskt taget alla de följande tio åren. Under tiden lyckade han med konststycket att få ihop sin allmänna teori, som publicerades 1915, tio år efter den speciella. Att det tog så lång tid påstås bero på att Einstein slarvat under sin utbildning. Han tvingades att ta hjälp av Hermann Minkowski, hans gamla matematikärare, för att lära sig tackla icke-euklidisk geometri och tensorer. Faktum är att matematikern David Hilbert tog upp kampen om vem som först skulle finna de korrekta ekvationerna för den krökta rumtiden. Einstein segrade knappt på själva mållinjen.

Problemen med relativitetsteorierna, både den speciella från 1905 och den allmänna från 1915, var att de just var teorier. Nobelpriset skulle enligt statuterna gå till en vetenskaplig upptäckt eller en epokgörande uppfinning.

Men inte nog med det. Relativitetsteorin innebar fundamentala brott med den klassiska fysiken. Den förde med sig en rad egendomliga effekter, att klockor går olika fort, att det inte fanns något absolut rum eller ett sådant begrepp som samtidighet. För att inte tala om att rymden var krökt.

Detta var för mycket för många äldre vetenskapsmän. En grupp filosofer i Uppsala, under ledning av professor Axel Hägerström, gick till hätska angrepp mot Einstein, som man menade bara var ute efter publicitet. De hade medhåll från högergrupper i Tyskland, där antisemitiska stämningar växte. Samtidigt krävde allt fler välrenommerade fysiker att Einstein omedelbart skulle tilldelas Nobelpriset.

Den Uppsaladominerade Nobelkommittén fick panik, och fysikpriset 1921 ställdes tillfälligt in.

Året därpå hade det blivit ännu besvärligare. Att inte ge Einstein priset skulle drabba Nobelprisets rykte hårdare än Einsteins. En diplomatisk mekanikprofessor vid namn Carl Wilhelm Oseen knöts nu till Nobelkommittén. Han lyckade sy ihop en kompromiss. I november 1922 var det klart.

Einstein skulle få fysikpriset för 1921 i efterskott, men inte för relativitetsteorin utan för sin upptäckt av ”Lagen för den fotoelektriska effekten”.

1905 hade Einstein kombinerat Max Plancks teori om ljuskvanta med undersökningar gjorda av den tyske fysikpristagaren (och sedermera nazisten) Philipp Lenard, och funnit ett matematiskt samband mellan energin hos de elektroner som slogs ut från en belyst metallyta och det belysande ljusets frekvens.

Turligt nog befann sig Einstein denna höst på resa i Japan, och hade inte möjlighet att personligen komma till Stockholm den 10 december för att ta emot priset. Något som säkert fick Uppsalaherrarna att dra en suck av lättnad.

Resultatet blev alltså att Einstein tilldelades 1921 år pris, medan 1922 års pris gick till Niels Bohr, båda paradoxalt nog för upptäckter inom ett fält som snart skulle visa sig om möjligt ännu mer himlastormande och förnuftsvidrigt än relativitetsteorin – kvantfysiken.

I kvantfysikens värld kan vad som helst hända, det handlar bara om sannolikhet. Här finns inte längre en självklar kausalitet – A leder inte alltid till B. Så besvärliga visade sig teorins konsekvenser vara, att Einstein tillbringade en stor del av sitt senare liv med att motarbeta sig själv och försöka kullkasta kvantteorin.

Einstein kunde inte förlika sig med slumpmässigheten i kvantvärlden. ”Gud spelar inte tärning”, hävdade han.

”Du får sluta med att tala om för Gud vad han ska och inte ska göra”, lär Niels Bohr ha svarat. Han hade inte några som helst problem med att ta till sig kvantfysikens alla bisarra konsekvenser.

Striden om Einstein och relativitetsteorin stod också bland de svenska ingenjörerna. I Ny Tekniks föregångare Teknisk Tidskrift (lades ner 1977) ryckte Ragnar Liljeblad, teknisk direktör för Asea, ut till Einsteins försvar mot en grupp ilskna läsare. (Läs mer om detta i faktarutan nedan)