Det är vår år 1912. Den amerikanske ingenjören och uppfinnaren Frank Shuman anländer till Alexandria med ett skepp från London, där han just har haft ett framgångsrikt möte med styrelsen i hans nybildade bolag ”The Solar Energy Company”.

Shuman har kommit för att bygga världens första system för konstbevattning med solens hjälp. Hans idé är att bygga en soldriven ångmaskin som ska pumpa vatten från Nilen upp till bevattningskanalerna på fälten i Nildeltat. Egypten är den perfekta platsen för att göra storskaliga försök med solenergi. Här skiner solen nästan jämt, men det regnar desto mindre. Dessutom finns det bra infrastruktur, med järnvägar och kanaler. Slutligen står Egypten i under brittiskt mandat, vilket garanterar lugn och säkerhet. Att dessutom arbetskraften är billig skadar ju inte.

Frank Shuman har redan hösten 1911 skrivit om sitt projekt i en uppmärksammad artikel i Scientific American:

”I Egypten är jordbruket helt beroende av vattnet från Nilen, och flodens årliga översvämningar. Bevattningen av fälten sköts av hundratusentals ”fellaheen”, som pumpar vatten med urgamla metoder. En enda solmaskin skulle kunna göra samma jobb som tusentals av dessa arbetare.”

Shuman har bestämt sig för att den första solmaskinen ska byggas i byn El-Maadi söder om Kairo. Platsen är idealisk. Den ligger inte alltför långt från Kairo, så han kan hålla kontakt med de brittiska myndigheterna. Dessutom ligger den längs den nya järnvägen till semesterorten Hewan, känd för sina hälsosamma mineralvattenkällor och en populär vintersemesterort för engelska turister.

I Kairo bor Shuman naturligtvis på berömda Shepherds Hotel. Dit kommer förr eller senare alla, och där kan han träffa alla de ingenjörer och finansiärer han kan få behov av. Ingen anar att hotellet kommer att brännas av uppretade nationalister och islamister den svarta lördagen, 26 januari 1952.

Kairo sjuder vid den här tiden av aktivitet. Landet är på väg att industrialiseras och moderniseras.

”Det finns slående likheter mellan solenergi och flygteknik”, säger Shuman i en intervju. ”För bara ett par år sedan skulle man ha betraktat en människa som investerade i flygteknik som spritt språngande galen. Men nu, när alla vet att det faktiskt går att flyga, är det ingen hejd på investeringsviljan, och snabba framsteg sker just nu slag i slag inom flygtekniken. Solenergitekniken kommer att gå samma väg.”

Men i London börjar tveksamheter infinna sig om Shumans projekt. Investerarna grumsar och är inte nöjda. En välrenommerad professor vid namn Charles Vernon Boys kritiserar detaljer i Shumans konstruktion. Efter principen ”if you can’t beat them, buy them” beslutar sig Shuman för att omedelbart anställa Boys som teknisk rådgivare.

Boys utvecklar nu Shumans maskin. De ursprungliga rätvinkliga solfångarspeglarna ersätts med paraboliska, vilket ökar utbytet av solljuset. Han gör också speglarna rörliga, så att de alltid ska fokusera solljuset mot ångrören.

Tyvärr ökar detta kostnaderna, vilket gör att projektet måste bantas för att passa budgeten. Shuman sliter sitt hår. ”Från 1 000 hästkrafter och en enkel konstruktion får vi nu nöja oss med 100 hästkrafter och en massa krångel”, säger han.

Inte nog med det. Ångrören av zink visar sig inte klara värmen, utan mjuknar och springer läck. Men nya rör införskaffas. Till slut fungerar emellertid allt, och solmaskinen kan invigas med pompa och ståt.

Alla är här. Varenda diplomat i hela Egypten har kommit till El-Maadi för att se Shumans maskin. Eller är det bara för att dricka champagne, äta snittar och träffa varandra?

Mest intresserade av maskinen är den tyske konsuln och hans medhjälpare, som tar fotografier och gör anteckningar. På stående fot inbjuds tyskättlingen Shuman för att presentera sin solmaskin i tyska riksdagen i Berlin.

I september 1913 avseglar Shuman från Alexand­ria till Hamburg, där ett specialtåg tar honom till Berlin. Han mottas som den förlorade sonen som äntligen kommit tillbaka till fäderneslandet. Entusiasmen är stor. Solmaskiner är precis vad man skulle behöva i de tyska kolonierna i Afrika.

Vad Shuman inte vet är att hans finansiärer i Storbritannien nu rasar mot honom. Hur kan han sälja sig till tyskarna? Spänningarna mellan Tyskland och Österrike å ena sidan och Frankrike och England å andra ökar markant under vintern och våren.

Än värre blir det den 24 juni 1914, när en obskyr student vid namn Princip mördar den österrikiske tronföljaren i Sarajevo. Kriget sprider siog som en löpeld över hela Europa.

De europeiska ingenjörerna lämnar El-Maadi och reser hem för att delta i krigsansträngningarna. Solmaskinen stannar, och nu finns det inte längre folk som kan sätta igång den igen. Och inga pengar till löner heller, för den delen. En morgon kommer brittiska militärfordon och soldater som monterar ner solfångarna och ångmaskinen. Metallen behövs för krigsindustrin, hävdas det.

Frank Shuman har också åkt hem till USA. Här försöker han intressera amerikanska marinen för sitt nya projekt, flytande syre för de amerikanska ubåtarna. Intresset är dock minst sagt svalt. 1919 avlider han i en hjärtinfarkt.

1914 hävdade Frank Shuman:

”Det skulle bara behövas 20 250 kvadratmiles (ungefär en tiondel av Sveriges yta) i Sahara för att förse oss med hela världskonsumtionen av energi. En sak vet jag säkert. Om inte mänskligheten lär sig utnyttja solens kraft kommer hon att falla tillbaka i barbari.”

Men nu är intresset för solmaskiner obefintligt. Första världskriget har förändrat inte bara världskartan utan också världsekonomin. Nu är det billig olja som ska sprida välstånd i världen. Solen får vänta på bättre tider.

Minst hundra år.