Carnegie på fallrepet! skriker löpsedlarnas krigsrubriker. Jag sätter portern i vrångstrupen. Gode Gud, är detta slutet för min favoritöl? Är portern släkt med finansbedragarna? Jag tar mig omedelbart ut till det gamla bruket vid Göta Älvs inlopp för att få klarhet.

Jag finner inte oväntat David Carnegie på det ställe där brukets grundare, Abraham Lorent, förbluffade kung Carl Johan med frukost och kvickheter på perfekt franska, allt serverat på ett gigantiskt porterfat av tvåtums ekplank. Dammet ligger tjockt över både golv, lampetter och David själv. Mycket är sig likt. I Birgittas kapell predikas fortfarande Guds ord. Toppcentrifugstationen står kvar uppe på borgklippan, men där huserar lufsiga konstnärer. Porterbruket har förvandlats till hotell, med den vackra tegelmuren förhöjd med tre gräsliga inplåtade våningar. Högt över oss dånar trafiken över den ärggröna bron till Hisingen.

I djuphamnen utanför syns inget av forna tiders febrila hantering av sirap, rörsocker från Java och Kuba, korn, stenkol, buteljer, råghalm, ved och bräder. Men porter finner vi på hotellrestaurangens veranda, dit jag resolut fört David. Han lyser upp inför de två framställda buteljerna. Samma korktryckta etikett som sist han var här, och den mörka drycken bär ännu hans namn! Är det då de sista dropparna vi ser, kylda till den perfekta temperaturen av tretton grader?

– Impossible! säger David Carnegie. Min porter bryggs sedan 1936 av Pripp & Lyckholm. Ett mycket stabilt företag, vad jag förstår. Starkportern lämnade vi ifrån oss 1920 till en inrättning vid namn Vin & Spritcentralen, sedan vår alkoholstyrka förbjudits. Men med tanke på svenskens förhållande till starka drycker så var åtgärden nog befogad. Jag värnade själv om mina arbetare, lät bygga bostäder, skola, badhus, barnsjukhus, ordnade med sjukkassa, sparbank och en kooperativ butik, och kyrka förstås. Fast spritcentralens blaskiga variant hade inte mycket med min riktiga Stout att göra. Den kunde under 35 år bara fås på läkares ordination – om man var särdeles klen eller gravid. Jag flyttade förresten hem till Skottland redan 1841. Men jag har som du ser följt med rätt bra, utom de sista åren. Åldern tar ut sin rätt, jag blir 200 om fem år.

–Men det betyder ju att du var kvar här i Göteborg bara fem år efter köpet av Lorents socker- och porterbruk 1836?

– Ja. Mycket förändrades fort på den tiden. Lorent anlade sitt bruk i en stad som blomstrade som smuggelhåla utom räckhåll för Napoleons blockad mot England. Men när kejsarens imperium säckade ihop 1813 sjönk Göteborg ihop som en pösmunk. Många fick se sitt kapital gå samma väg som stackars Lorent. Men jag gjorde en god affär när jag köpte hans bruk på konkursauktionen. Good Lord, bara 23 år gammal, så stöddig man var! Jag antar att man kan säga att mitt självförtroende var gott efter mina år på Eton och efter praktiken i farbrors handelshus här i Göteborg. Och jag hade lätt för att få kontakt med folk, inte minst damerna, praised be God. Jag investerade i byggnader och maskiner, och mitt sockerraffinaderi blev det största i landet. Sockerkonsumtionen steg på 30 år från ett kilo per person och år till fem. Vid förra sekelskiftet hade den nått hela 30 kilo. Men så fladdrade sockerpriserna, och produktionen såldes till Svenska Sockeraktiebolaget. Men vari består nu din oro för min förträffliga porter?

–Av dina ord förstår jag nu lite mer. Vad som återstod av Carnegie när du lämnade var tydligen en välfylld penningkista och en rad fastigheter?

– Exakt. Det blev mer och mer värdepapper. Järn- och trähandeln slutade vi ju med tidigt. Men av min familj är det väl nu inte just mer än namnet kvar. Lite längre var ättlingarna till Oscar Ekman med, handelshusets ledare i min frånvaro och i många år ordförande i Skandinaviska Kreditaktiebolaget, senare en del av SEB. Det var förresten i hög grad han som fick mig att donera grundplåten till Göteborgs universitet.

–I sanning en god gärning! Men vad du förmodligen inte vet är att nutidens Carnegie inte följt ditt föredöme, utan gjort bort sig kapitalt. Folk i bolaget har fifflat med siffror och beviljat jättekrediter till omdömeslösa äventyrare som nu inte kan betala. Pinsamt nog var det Carnegie som fått förtroendet att hantera utförsäljningen av statliga företag, som Vin & Sprit AB, enligt direktiv från den borgerliga regeringen. Men nu såg sig regeringen nödgad att dra in Carnegies banktillstånd, ge styrelsen sparken och ta över hela konkursboet.

– Vad säger du? Mitt namn släpat i smutsen?

–Ja. Och det är en lång historia. Det började med att en som hette Erik Penser och en som hette Thomas Fischer ökade omsättningen i bankirfirman Langenskiöld från 21 miljoner kronor 1968 till 337 miljoner på ett år. Penser blev största ägare i investmentbolaget Asken, som ägde 35 procent av Carnegie, som samtidigt blev näst största ägare i Asken, som köpte JS Saba 1983. Två år senare köpte Saba Carnegie, 1988 såldes Saba till Axel Johnson AB och genom PK-bankens köp av Carnegie Fondkommission blev Penser fjärdedelsägare i den statliga banken. Sen sprack fastighetsbubblan, 1994 sålde Nordbanken, alltså gamla PK-banken, sin majoritetspost i Carnegie, och största ägaren blev omsider Invik, som ägs av Milestone, som hör hemma på Island, där banker, valuta och aktier smälter bort fortare än polarisen.

– Va? Finns det banker på Island?

–Kanske inte nu längre. Skål broder! Låt oss lämna det här eländet och hålla oss till portern. Det skulle dina efterträdare också ha gjort. Hallå fröken, får vi två Carnegie till.

Lennart Karlsson