– Vi ska förändra medicinen från medeltida svartkonst till modern vetenskap, hävdade kemisten Jöns Jacob Berzelius år 1810. Han satt i ledningen för det nybildade medicin-kirurgiska institutet med lokaler på Riddarholmen i Stockholm.

Reaktionen blev häftig och omedelbar. Medicinprofessorer från universiteten i Lund och Uppsala såg sin ställning hotad, och gick till hårda attacker mot Berzelius och det nya institutet.

– Medicin är ingen vetenskap som kemin, svarade Uppsalaprofessorn Israel Hwasser. Medicinen är en akademisk humanistisk disciplin som kräver studier i en rad ämnen som enbart lärs ut vid universiteten.

– Löjligt, fnös Berzelius. Medicinundervisningen i Lund och Uppsala är ju rent medeltida, och består praktiskt taget bara av att professorn läser högt ur Galenos eller Hippokrates urgamla skrifter.

Berzelius ville driva modern sjukvård av internationellt snitt med vetenskapen som grund. Man skulle bedriva systematiska kliniska studier, dokumentera patienters sjukdomsföropp och pröva nya metoder. Genom obduktioner skulle man studera organens förändringar vid sjukdomstillstånd.

Grälet mellan Berzelius och Hwasser fortsatte hela första delen av 1800-talet. Hwasser och hans gelikar var hårt trängda, men lyckades länge hindra Karolinska institutet från att få examensrättigheter. Och inte förrän 1874 fick KI rätten att hålla disputationsprov för doktorsgraden.

Men det var Karolinska institutet som till sist avgick med segern. Provtagning och kemiska analyser blev rutin i den nya medicinen, liksom statistik över sjukdomsförloppen. Men viktigast var kanske att KI hade god tillgång till både patienter och till lik för studenterna att obducera

– Vid den här tiden såg man läkarkonsten som just en konst, säger idé och lärdomshistorikern Karin Johannisson. Läkaren använde sina sinnen. Han betraktade, lyssnade, kände (palperade) och luktade på patienterna. Något som krävde stor erfarenhet för att ställa rätt diagnos.

Det berättas att en ung läkare vid namn René Laënnec i Paris år 1816 undersökte en ovanligt tjock kvinna, som led av ett diffust hjärtproblem. Han försökte lyssna på hennes hjärta, men hennes stora bröst gjorde det omöjligt för honom att lägga örat till bröstkorgen. Han grep då tag i ett pappershäfte som låg på nattduksbordet, rullade ihop det till ett rör, satte rörets ena ände mot patientens bröstkorg och sitt eget öra mot det andra. Nu kunde han tydligt höra hjärtljuden.

Upptäckten var revolutionerande. Nu kunde man med hörseln bestämma sjukdomar i hjärta och lungor. Pappersrullen ersattes snart av ett rör av trä, vilket fick namnet stetoskop – bröstkikare.

Stetoskopet kom omedelbart i bruk i Karolinska institutets kliniksalar.

Så framsynt och modernt var institutet att Alfred Nobel 1895 bestämde att en kommitté på KI skulle få rätten att utse mottagarna till det stora internationella pris för forskning inom medicin som han planerade att instifta.

Och institutets egen forskning går heller inte av för hackor. I dag räknas  Karolinska institutet som ett av världens mest prestigefyllda medi­cinska universitet.

– Det startade nog egentligen i början på 1900-talet, säger vetenskapshistorikern Olof Ljungström. Tre briljanta unga män, Robin Fårhaeus, Göran Liljestrand och Einar Hammarsten, byggde upp forskningslaboratorier i KIs källare.  Men det som kanske betydde allra mest var att man dessutom fick ekonomiska resurser för att driva avancerad forskning. 1934 fick man det första anslaget från Rockefellerstiftelsen. Pengarna skulle egentligen ha gått till Berlin, men eftersom nazisterna hade tagit makten i Tyskland fick det bli Karolinska institutet i stället. Två år senare, 1936, grundades en ­avdelning för biokemi med hjälp av pengar från Nobelstiftelsen. Sedan en för cellforskning.

Några höjdpunkter  ur KIs historia:

1915 upptäckte Robin Fårhaeus ”sänkan”, den reaktion som gör att blodkroppar sjunker till botten i ett provrör, och som används för att diagnostisera sjukdomsförlopp.

Erik Jorpes utvecklade vid 1920-talet en metod för att renframställa insulin och heparin, en substans som hindrar blodet från att koagulera.

KI kunde 1938 ståta med Sveriges första kvinnliga professor i medicin, Nanna Svartz. Hon utvecklade det första medlet mot reumatisk artrit. Tyvärr dröjde det ända till 1965 innan hon fick en efterföljare. Det var Astrid Fagreus, som upptäckte plasmacellernas roll vid produktionen av antikroppar.

Lars Leksell utvecklade och lanserade 1968 den första strålkniven för behandling av hjärntumörer.

Världens första pace-maker konstruerades 1958 i Karolinskas laboratorium av Rune Elmqvist och Åke Senning.

Kerstin Hall gjorde de första kliniska försöken med tillväxthormon på barn och isolerade tillväxtfaktorn IGF.

Nu fyller alltså KI 200 år, vilket firas med utgivningen av en jubileumsskrift i två volymer. ”Medicinen blir till vetenskap” är titeln på den första, och boken innehåller en rad vetenskapshistoriska artiklar, som beskriver medicinens utveckling från 1800-talet till ungefär 1960. I höst kommer del två, som behandlar den nyare tiden. l