Den 6 oktober 1958 fick Rune Elmqvist och Åke Senning besök av en envis ung kvinna i sitt laboratorium på Karolinska sjukhuset.

Saken var den, förklarade kvinnan, att hennes man, en 43-årig ingenjör vid namn Arne Larsson, sedan sex månader låg inlagd på sjukhuset för svåra hjärtproblem. Det hade börjat med att han ätit dåliga musslor. Han hade då fått en infektion som slagit sig på hjärtat och gett upphov till så kallat atrio-ventrikulärt block, vilket gjorde att han nu drabbades av ett tjugotal hjärtstillestånd dagligen.

Han behandlades utan framgång med en lång rad läkemedel – efedrin, pentymal, atropin och isoprenalin. Dessutom med traditionella huskurer som kaffe, digitalis och whisky. Prognosen var urusel.

Kvinnans namn var Else-Marie Larsson, och hon berättade att hon hört att de två läkarna höll på att utveckla en ny elektronisk apparat som skulle kunna opereras in i kroppen och styra hjärtrytmen med elektriska stötar. Nu krävde hon att de båda herrarna omedelbart skulle operera in en sådan apparat – pacemaker – i hennes Arne.

Herrarna svarade att projektet än så länge bara befann sig på experimentstadiet, och att de för övrigt inte hade någon pacemaker färdig för in-operation.

– Men se till och gör en då! fräste Else-Marie.

Så envis var hon att de två läkarna bara hade att finna sig i hennes order.

Omedelbart.

Komponenterna till pacemakern göts in i epoxylim med en ishockeypucksstor skokrämsburk som gjutform. För säkerhets skull gjordes två likadana.

Kvällen den 8 oktober, när nyfikna ögon äntligen lämnat sjukhuset, öppnades Arne Larssons bröstkorg. Världens första pacemaker opererades in, och elektroderna anslöts till hjärtat.

Den lilla apparaten visade sig fungera utmärkt. Arnes hjärtrytm var för första gången på många år stabil. Men bara för några timmar. Sedan ville pacemakern inte längre.

– Förmodligen hade sluttransistorn eller en kondensator skadats, sa kirurgen Åke Senning.

Morgonen därpå gjordes en ny operation. Den andra pacemakern sattes in. Den här gången gick det bättre, och den skulle fungera utan mankemang åtta månader i sträck. Och då fanns en ny, förbättrad modell, klar för inoperation.

I 46 år levde Arne Larsson tack vare pacemakerns regelbundna stötar, och han skulle komma att överleva båda sina livräddare. När han avled 2004 hade han slitit ut 22 pacemakers av elva olika modeller.

Rune Elmqvist grundade företaget Elema-Schönander för att ­utveckla sin pacemaker. Det köptes snart av tyska Siemens, för att senare säljas vidare till medicinteknikföretaget St Jude Medical i USA – idag världsledande vad gäller medicinsk spetsteknik.

Elmqvist brydde sig aldrig om att ta ut patent på sin uppfinning. Han trodde inte att den någonsin skulle få något kommersiellt värde. Så få patienter skulle få pacemakers inopererade att det inte skulle betala patentkostnaderna, hävdade han.

Han kunde knappast ha haft mer fel. 100 000 pacemakers har hittills opererats in bara i Sverige. Med ingrepp som i dag inte anses mycket märkvärdigare än att ta blindtarmen.

– Det rör sig om några tusen varje år, säger Leif Friberg, hjärtspecialist som nyligen doktorerat på hjärtflimmer. Själv satte han under en treårsperiod in ett hundratal.

– Dagens pacemakers är datorer i miniatyr. De hålloer inte bara hjärtrytmen stadig, de känner också själva av när kroppen ansträngs och hjärtat behöver slå fortare. De kan ställas in via fjärrkontroll, programmeras över internet och kan spela in och leverera ekg och andra data.

– Men har man pacemaker ska man vara försiktig, och man får inte gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. Man bör inte heller vistas för nära stöldskydden på varuhus. Magnetfält får pacemakern att koppla bort, och då är det risk för att hjärtat stannar och man tuppar av. Har man pacemaker bör man heller inte meka med bilen med motorn i gång. Fältet från tändspolen stör nämligen också pacemakerns funktion.