Jag befinner mig på ett seminarium om forskningsetik på KTH. Rektor själv, Anders Flodström, leder diskussionen. I panelen sitter representanter för Svenska Freds, rektorerna för Chalmers och högskolan i Örebro. Och inte minst freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell.

Anledningen till seminariet är dels att KTH tagit fram en rad etiska regler för sin verksamhet, dels att föreningen Inff - Ingenjörer och naturvetare för fred - publicerat en rapport om militär forskning och utveckling i Sverige. Det visar sig att försvarsindustrin finansierar kontroversiella forskningsprojekt på svenska universitet och högskolor.

Den tid då akademikerna kunde ägna sig åt grundforskning efter eget skön är för länge sedan förbi. Knappa resurser gör att forskarna i dag själva tvingas ragga pengar bäst de kan, och en stor del av forskningsprojekten utförs på beställning av finansiären.

Och här dyker problem upp. Svensk försvars-industri har under senare år passat på att flytta fram sina positioner. Fler och fler projekt finansieras av Saab, FMV och andra vapentillverkare.

- En gång i tiden motiverades behovet av en stor inhemsk krigsmaterialindustri av vår neutralitetspolitik, säger Wilhelm Agrell. Det stora invasionsförsvaret krävde stora mängder vapen, och för att få råd med detta passade man på att exportera en del av produktionen.

Så byggdes en rad stora bolag upp, med svenska försvaret som huvudsaklig köpare. Hägglunds, Bofors, Saab, Kockums med flera.

- Men i dag är situationen en annan. I dag är det svenska försvaret reducerat till en obetydlig insatsstyrka för internationella uppdrag i FNs eller EUs regi. Den svenska vapenindustrin lever sitt eget liv, helt frikopplat från försvarets behov. Förresten är den inte längre svensk. Allt är numera utlandsägt. Saab är engelskt, Kockums tyskt och Bofors amerikanskt.

Resultatet är att vi i dag på svensk mark har en rad internationella vapensmedjor som, understödda av svenska staten, levererar vapen till hugade spekulanter världen över.

Enligt freds- och konflikforskningsinstitutet Sipri har vapenexporten från Sverige fördubblats på tre år. 2005 exporterade Sverige vapen för 8,5 miljarder kronor till ett femtiotal länder, vilket placerar Sverige på nionde plats bland världens vapentillverkare. Eller på första plats, om vi räknar exportvärdet per capita.

4,5 miljarder kronor, 20 procent av landets forskningsbudget, går till militär forskning. Ofta i intimt samarbete med utländska kunder. Försvarsminister Leni Björklund gör statsbesök i Saudarabien och skriver avtal om militärt samarbete och forskning och utveckling av nya vapen.

- Detta verkar destabili-serande på Mellanöstern-regionen, menar Agrell. För en sak är säker. Vapen kommer alltid förr eller senare i fel händer.

Lars Olsson från Försvarindustriföreningen opponerar sig:

- Tycker svenska folket att vi varken ska ha försvar eller försvarsindustri så kan vi skrota dem. Men politikerna har faktiskt i demokratisk ordning bestämt att vi ska ha ett försvar. Och en försvarsindustri.

- Folk är inte informerade, säger Wilhelm Agrell. Vapenindustrin utnyttjar sin ekonomiska position och kan därmed sätta demokratin ur spel. Hur många vet att Sverige för 20 år sedan var en stor exportör av truppminor? Vapen som i dag är strängt förbjudna i internationella avtal.

Är det förenligt med god etik att ägna sig åt forskning som i slutändan syftar till att så effektivt som möjligt ta livet av folk?

- Hälften av vad försvarsindustrin gör är faktiskt civila produkter, svarar Lars Olsson. Och många av vår tids stora uppfinningar kommer ursprungligen från den militära sidan. Tänk bara på GPS, datorn och mikrovågsugnen.

Är forskaren ansvarig för vad hans resultat kan ställa till med? Det finns ju också civila uppfinningar som utnyttjats i militärt syfte.

- Ett bra exempel på det är kemisten Arthur Galston, säger Wilhelm Agrell. Han upptäckte på 1940-talet ett medel som ökade blomningen hos sojabönplantor, och som därigenom kunde öka skördarna i tredje världen. Problemet var att vid för höga koncentrationer tappade plantorna bladen och dog. Ämnet patenterades av amerikanska -militären trots Galstons protester, och blev berömt som avlövningsmedlet Agent Orange under Vietnamkriget. I Sverige kallades det Hormoslyr.

- Forskning handlar om det vi inte vet, svarar KTHs egen etikprofessor Sven-Ove Hansson. Därför vet vi heller inte vad resultaten kan komma att användas till. Då kan man inte utkräva ansvar.

Kan en ingenjör vägra utföra arbetsuppgifter som han eller hon anser strida mot sin övertygelse?

- Ja, svarar en debattör.

- Nej, säger Wilhelm Agrell. Man måste delta för att inte vara okollegial. Men det är bra med diskussion. Ökad etisk konflikt är av godo.