Skurkvarnen vid Jordhamn byggdes så sent som 1905, och tekniken användes ända fram till 1930-talet. Foto Kaianders Sempler

Stenbrott vid Sandvik norr om Borgholm. Foto Kaianders Sempler

Munkar och rovriddare
Det sägs att det var munkarna i de nybyggda klostren i Linköping och Vadstena som under 1100-talet först insåg den öländska kalkstenens värde. Snart hade brytningen kommit igång på Alvaret. Detta pågick fram till 1361, då den luspanke kung Magnus förpantade Öland till Hansestäderna. Mot en smärre klumpsumma fick tyskarna fria händer att hämta så mycket råvaror de ville från ön.

Ölandssten skeppades i stora mängder till tyska ordens rovriddarborgar i Baltikum, där den utnyttjades till arkitektoniska detaljer, portaler, golv, gravstenar och dopfuntar.

En sten för kungar
Men tyskarnas koloniala rovdrift på öns rikedomar fick så ett brådstörtat slut när Gustav Vasa grep makten. Han reserverade ölandsstenen till sina egna slott, och tyska och holländska stenarbetare importerades. Nya brott öppnades för att utvinna den hårda bruna marmorn som var så utmärkt till spisar, kolonner, dörromfattningar och utsmyckningar.

Under stormaktstiden reglerades handeln strängt. All utskeppning från ön skulle nu gå via Kalmar för vidare transport till de svenska städerna i Pommern - Greifswald, Stralsund och Wismar.

Modernt stensliperi i Sandvik.

Öland öppnas för näringslivet
1816 fick Borgholm äntligen stadsrättigheter, men Öland fortsatte att vara kronodomän, kungens egen privata jaktmark, fram till 1819. Först därefter tilläts fritt näringsliv på ön.

1870 startar fabrikören J G Hammarstedt Ölands första mekaniska stenhuggeri i Sandvik på Greby alvar norr om Borgholm. Här är verksamheten forfarande igång .

Stensåg.

I dag bryts sten nere vid stranden, slipas sedan och sågas till plank för fönsterbänkar och andra byggnadsdetaljer. Och obehandlad röd Ölandssten har fortfarande ett gediget renommé som slitstarkt och vackert material för terrasser och trädgårdsgångar.

Kokande ister och kallt vatten
Det traditionella sättet att bryta Ölandssten hade varit att spräcka den varviga stenen med torra ekkilar som slogs in i sprickor och därefter begjöts med vatten. Kilarna svällde och spräckte upp stenen i skivor. En annan metod var att värma stenen med kokande ister och sedan slå på kallt vatten.

Vanligtvis nöjde man sig med att bara ta lättbruten ytlig sten. Övergivna skräpiga stenbrott finns därför på stora delar av Alvaret.

På den hästdrivna skurvandringen kunde man planslipa ett hundratal stenar per vecka. Men det blev många varv för hästen att vandra. Foto Kaianders Sempler

Skurvandringar och skurkvarnar
Ett sextiotal stenskivor las sedan i en ring på marken med en påle i mitten i en så kallad skurvandring (efter tyskans "scheuren"), och slipades genom att en tung löpsten i ändan på en bom drogs över ringen samtidigt som sand och vatten östes på (se bilden). Två omgångar sten per vecka kunde planslipas med hjälp av oxar eller hästar.

Den sista kvarvande skurkvarnen. Foto Kaianders Sempler

Lite lättare blev det när skepparen Olof Peter Nilsson i Källa på 1860-talet uppfann den vinddrivna skurkvarnen.

Vid 1900-talets början fanns ett 50-tal skurkvarnar på Öland. De försvann under 1930-talet, och i dag finns bara en kvar - i Jordhamn några mil norr om Borgholm.

På söndag den 18 september 2005 fyller skurkvarnen 100 år, vilket kommer att firas på plats med buller och bång. Information om jubileet kommer att finnas på www.kalksten.se

Skurkvarnens slipbommar.