Det finns inga svarta svanar. Det hävdade Aristoteles, och använde uttrycket som symbol för absurditeter. Men han hade fel. Det finns svarta svanar i Australien, men det kunde han inte gärna veta på sin tid. Han visste ju inte ens att Australien fanns.

Det faktum att svarta svanar faktiskt finns fick den libanesiske författaren och statistikern Nassim Nicholas Taleb att i en bok med samma namn 2007 använda uttrycket svarta svanar för händelser som är ytterst osannolika och oväntade men som får omfattande konsekvenser för samhället. Exempel på svarta svanar är attacken mot World Trade Center 2001, tsunamin och de följande kärnkrafthaverierna i Fukushima den 11 mars 2011 samt händelserna i Oslo 22 juli samma år. Scenarier som är så hypotetiska att de inte tas på allvar förrän de inträffat.

Nej, det går inte att skydda sig mot de svarta svanarna eftersom vi inte vet hur de kommer att se ut. Vi ser bara de risker som vi redan känner till.

Vid ett internationellt seminarium i Oslo i förra veckan diskuterades en specifik typ av svarta svanar, nämligen solstormar, och hur man bäst hanterar dem. Vår sol är nämligen långt ifrån alltid en leende och fridsam lampa i skyn. Med jämna mellanrum ökar solen sin aktivitet, och då och då avfyras dels flarer, utbrott av högenergetisk strålning, dels så kallade koronautkast, moln av het plasma.

Resultatet av en kraftig soleruption kan bli förödande för samhället – bortfall av elkraft, kommunikationslinjer havrerar, flygplan och fartyg kan inte längre navigera, gps-systemet slutar fungera, satelliter förstörs och eventuella astronauter i rymden grillas till kol. Mer om detta kunde man läsa i artikeln ”Solstormar, rymdväder och norrsken ” i NyT 2012:10.

Men om sol- och magnetstormar verkligen utgör allvarliga katastrofhot för samhället, varför har vi då inte redan råkat ut för svåra problem?

– Vi kanske redan gjort det, men saknar data, svarar Kåre Harald Drager, chef för TIEMS – The International Emergence Management Society.

– Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt många dåliga erfarenheter i vår del av världen. Faktum är att vi i modern tid bara har haft två riktigt extrema solstormar: 1859 och 1921. Men båda inträffade långt innan samhället blev helt beroende av säker elförsörjning, av datorer, gps-satelliter och annan känslig elektrisk utrustning.

Den 1 september 1859 observerade den engelske astronomen Richard Carrington en stark flare vid en solfläck (se artikeln Styr solens fläckar jordens klimat? i Ny Teknik 2010:22). Samtidigt kunde mätstationen vid Kew Gardens i London registrera en kraftig förändring i jordmagnetiska fältet. Dagen därpå utbröt en geomagnetisk storm. Skeppskompasserna fick fnatt och norrsken syntes ända ner i tropikerna. Telegrafledningar blev strömförande och på vissa platser tog telegrafremsorna eld.

Under solstormen 1921 brann en telegrafstation i Karlstad ner efter att kraftiga strömmar hade inducerats i ledningsnätet. Men 2008 slocknade hela Quebec efter att en geomagnetisk storm fått högspänningsnätet i nordöstra Nordamerika att säcka ihop.

Kan man då skydda sig mot den här typen av katastrofer?

– Nej knappast, men man kan se till att lindra konsekvenserna, svarar professor Edward Borodzicz vid universitetet i Portsmouth. Han har fått brittiska regeringens uppdrag att utreda vad man kan göra när de svarta svanarna slår till.

– Erfarenheten har visat att det  första som inträffar i en kris är att kommunikationerna bryter samman. Därför går det inte att ha en hierarkisk befälsgång. I stället gäller det att skapa en platt krisorganisation som ger möjlighet till egna initiativ och improvisationer.

Hur vet man då om en allvarlig solstorm är på väg?

– I dag finns flera organisationer som övervakar rymdvädret, säger Henrik Lundstedt, solforskare vid Institutet för rymdfysik i Lund. Man kan följa solens aktivitet på exempelvis www.spaceweather.eu/sv/ eller www.swpc.noaa.gov/

– I jordens lagrangepunkt L 1 ligger sedan länge en gammal sol­övervakningssatellit vid namn Ace. Nu finns ett kinesiskt projekt att lägga en ny mätsond där. Den ska också mäta solvinden och eventuella korona­utkast i vår riktning från solen. Det tar sedan runt en timme för ett plasmamoln att nå fram till jorden från lagrangepunkten.

Projektet har namnet Kua Fu efter en kinesisk folksaga om en jätte som jagade solen för att se vart den tog vägen om natten. I projektet Kua Fu ingår också två satelliter i polär bana som ska mäta förändringarna i det jordmagnetiska fältet. Eventuellt kommer de två polära satelliterna att drivas av Esa.