I Grekland råder ekonomiskt kaos. Finland förbereder sig för att lämna euron. Håller hela eurosamarbetet på att säcka ihop? Hur kunde det bli på detta viset?

Mats Persson, ekonomiprofessor vid Stockholms universitet, kom i juni ut med en liten bok där han reder ut begreppen. Ny Teknik har läst den.

Låt oss nu ta det hela från början. I februari 1992 slöts det så kallade Maastrichtfördraget, där de deltagande EU-länderna förband sig att gå med i en valutaunion. Syftet var att en gemensam valuta skulle underlätta handeln och skapa ökad tillväxt.

Nu var det inte alla av den tidens EU-länder som gick med. Dels fanns det hårda krav för att bli medlem i eurozonen – landet måste uppfylla de så kallade konvergenskraven, budgetbalans och att statsskulden hölls under  rimliga gränser. Dels fick både Storbritannien och Danmark dispens för att behålla sina nationella valutor. Grekland och Sverige uppfyllde inte konvergenskraven och fick inte vara med. Men Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike beslutade att gå med i eurosamarbetet.

I juni 2000 beslöts i all hast att även Grekland nog trots allt uppfyllde konvergenskraven, och landet gick tillsammans med de andra länderna över till euron den 1 januari 2002. Sverige röstade nej till euron i en folkomröstning 2003.

Övergången till euron visade sig vara gynnsam för de sydeuropeiska länderna. Den tidigare så höga inflationen gick ner och räntorna sjönk mot tysk nivå, vilket öppnade för snabbare ekonomisk tillväxt. Allt verkade fungera alldeles utmärkt.

I Maastrichtfördraget var det bestämt att unionen skulle vara en valutaunion och inget annat. Europiska centralbanken i Frankfurt, ECB, fick inte låna ut pengar till stater. Ett land fick heller inte bryta mot konvergensreglerna, då kunde böter utdömas.

Nu visade det sig att både Tyskland och Frankrike snart bröt mot reglerna, utan att ställas till svars. Så varför skulle de små ekonomierna inte kunna göra samma sak? Det var ju tydligen ändå inte så noga.

Fastighetsbubblor uppstod i Spanien och Irland. Priserna rakade i höjden fram till 2007, då bubblorna brast och botten gick ur marknaden. All byggverksamhet upphörde. Irländska regeringen tvingades gå in med 70 miljarder euro för att rekapitalisera sina banker som stod på ruinens brant. Resultatet blev en växande statsskuld, ett gigantiskt budgetunderskott och arbetslöshet.

I april 2010 upptäcktes att Grekland bluffat med sina räkenskaper, och att landets budgetunderskott och statsskuld var vida större än de officiella siffrorna visade. Landet hade länge mer än gärna försetts med lån av tyska och franska banker, men när nu redovisningsbluffen uppdagats krävde bankerna skyhöga räntor, riskpremier, för att omsätta lånen när de gick ut. Resultatet blev att allt större del av Greklands skatteinkomster gick till att betala räntor på lånen.

Nu bröt både ECB och byråkraterna i Bryssel mot sina egna regler och beslutade om stödpaket till Grekland under parollen ”Rädda euron!”. ECB och IMF gick med på betala ut stora stödlån, som direkt gick tillbaka till bankerna samtidigt som Grekland förband sig att skära ner sin statsbudget kraftigt. Det innebar att en mängd grekiska offentliganställda skulle få sparken och löner och pensioner sänkas så att inte statsskulden ökade ytterligare.

Inte oväntat blev det gatukravaller i Aten. Politiskt kaos utbröt. Grekerna började minnas den tyska ockupationen under andra världskriget.

Det här är både ekonomiskt och politiskt vansinne och leder bara till recession, anser Mats Persson. Vad som nu händer är att tyska och franska banker får betalt, medan grekerna får svälta. Bankerna hade satt höga räntor för att kompensera för risken att inte få tillbaka sina pengar. Men om marknaden sätts ur spel och EU-medborgarnas skattepengar går in och täcker upp, finns det inte längre någon anledning för bankerna att få någon riskpremie.

– Det rimliga hade varit att förhandla ner lånen och låta bankerna ta smällen, säger Mats Persson.

– De hade ju redan tagit betalt för sitt risktagande. Det hade blivit billigare och det hade skickat ut riktiga signaler. Kan inte bankerna klara sig får nationalstaterna gå in och ta över dem, det har de råd med. Resultatet blir att bankernas ägare förlorar sina pengar, men inget mer. När väl krisen är över och bankerna åter börjar visa svarta siffror, kan de säljas ut. Precis som när Nordbanken togs över av staten under den svenska ­finanskrisen på 1990-talet.

– EUs räddningsfonder EFSM (European Financial Stabilisation Mechanism), EFSF (European Financial Stability Facility) och ESM (European Stability Mechanism) är slöseri med skattebetalarnas pengar.

Även om ni inte har märkt det, kära läsare, så har vi svenskar tack vare eurokrisen fått en kraftig löneförhöjning. En euro är numera bara värd 8,25 svenska kronor. Exportindustrin, som får betalt i euro, uppskattar emellertid inte alls detta, och kräver att Riksbanken ska sänka räntan så att kronkursen sjunker.