I september 1716 publicerade den engelske astronomen Edmond Halley ett öppet brev i form av en tiosidig uppsats till världens astronomer. Den 6 juni år 1761 och den 3 juni 1769 skulle planeten Venus passera framför solskivan. Venuspassager sker i par, med ungefär åtta år emellan. Därefter dröjer det i storleksordningen 120 år till nästa par av passager. (Den 6 juni 2012 sker nästa Venuspassage. Red)

Det var av yttersta vikt, hävdade Halley, att så många som möjligt observerade dessa små solförmörkelser, för gjorde man det på rätt sätt och med hög precision skulle man därigenom för första gången kunna beräkna avståndet till solen.

Sedan Keplers dagar kände man till förhållandena mellan de olika planeternas banor, men inte den verkliga storleken av solsystemet.

Tyvärr skulle Halley själv inte kunna  delta i observationerna, såvida han inte uppnådde den aktningsvärda åldern 104 år. Men i så fall skulle han nog ändå inte vara till mycket nytta som observatör, hävdade han.

Nu var det emellertid på följande sätt, fortsatte Halley, att det inte räckte med observationer från en enda plats. Nej, för att kunna triangulera fram avståndet till solen krävdes parallella observationer från platser på så stort avstånd som möjligt från varandra. Och eftersom det alltid var risk för att moln skulle skymma sikten var det viktigt att observationer utfördes från många platser.

Kort sagt: Halley uppmanade astronomerna att göra något som aldrig tidigare gjorts, att gå samman över nationsgränserna i ett stort upplagt internationellt forskningsprojekt.

Tekniken för att bestämma avståndet till solen gick ut på att man klockade tiden det tog för Venus att passera över solskivan. Beroende på varifrån man gjorde observationen skulle planeten ses röra sig nedtill, i mitten eller i överkanten av solskivan. Passerade Venus över nederkanten tog det kortare tid än om den gick över mitten. Visste man sina positioner på jorden, latitud och longitud, skulle man med en smula räkning kunna få fram avståndet till solen.

Bara en gång tidigare hade en Venuspassage observerats, då av den engelske astronomen Jeremiah Horrocks år 1639. Han hade själv räknat ut när den skulle inträffa, och funderat på hur den kunde användas för att bestämma avståndet till solen. Han gjorde en kvalificerad gissning och antog att avståndet var ungefär åttio miljoner kilometer.

När år 1761 började närma sig tog en fransk astronom vid namn le Gentil över Edmond Halleys fallna mantel och uppmanade astronomer i olika länder att börja organisera de kommande observationerna. Entusiasmen var stor, alla de stora länderna ville utmärka sig i det internationella samarbetet.

Engelsmännen skickade observatörer till Sankta Helena i Sydatlanten, till Kapstaden och mot Indonesien. Fransmännen till Baja California, Sibirien och Indien. Ryssarna till Kolahalvön och Irkutsk.

Även i Sverige spred sig Venusfebern, och Kungliga Vetenskapsakademiens chef Pehr Wargentin skickade astronomen Anders Planman till Kajaani i finska Lappland för att upprätta ett observatorium. Själv underhöll han den 6 juni 1761 drottning Lovisa Ulrika och ett stort a honoratiores med att observera passagen från nuvarande observatoriemuseet i Stockholm. En trämodell på museet återger händelsen.

Hur gick det då med observationerna och mätningarna? Inte så bra 1761. Sjuårskriget, som brutit ut 1756, hindrade många av astronomerna att komma dit de ville. Dessutom hade man svårt att klocka exakt när Venus visade sig på solskivan.

Bättre gick det 1769. Man fick helt korrekt fram att avståndet till solen är ungefär 150 miljoner kilometer.

Den 6 juni 2012, på själva den svenska nationaldagen, sker åter en Venuspassage. Därefter kommer det att dröja ända till den 11 december 2117 innan Venus åter kan ses på solskivan.

I sin nya bok Jakten på Venus berättar den engelska författaren Andrea Wulf om astronomernas mödosamma kamp för att observera Venuspassagerna. Ny Teknik träffade henne i veckan.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att skriva en bok om Venuspassagerna?

– Jag hade tidigare skrivit två böcker om botanik, hortikultur och historia – The Brother Gardeners och Founding Gardeners. När jag gjorde research inför dem dök det ständigt upp hänvisningar till Venuspassagerna.

– Linnélärjungen Daniel Solander från Piteå var med som botanist på kapten Cooks första jordenruntresa 1769 – en expedition som hade som huvudsyfte att observera Venuspassagen från Tahiti. Benjamin Franklin, en av USAs grundare, hade observerat Venuspassagen. Och två herrar vid namn Charles Mason och Jeremiah Dixon, som på 1760-talet drog upp vad som kom att kallas The Mason-Dixon line – gränserna mellan de nordamerikanska kolonierna Pennsylvania, Delware och Virginia och som senare blev demarkationslinjen mellan Nord- och Sydstaterna i amerikanska inbördeskriget – de hade också observerat Venuspassagerna.

– Vad var det som var så intressant med att Venus passerade framför solskivan? Jag beslutade mig för att ta reda på det och fann i arkiven så mycket spännande material och dramatiska levnadsöden att det blev en bok.

I förra veckan kom Chasing Venus ut, samtidigt i England, USA, Italien, Tyskland, Nederländerna, Sverige, Japan och Brasilien.