– Matematiken är både en skön konst och ett nyttigt verktyg,säger Gunnar Öquist, Kungliga Vetenskapsakademiens sekreterare. Vi diskuterar forskningspolitik på Svenska Pugwashrörelsens årsmötesseminarium.

– Matematiken illustrerar den dualism som finns inbyggd i vetenskapens natur. Här finns både det rena sökandet efter kunskap för dess egen skull, och utnyttjandet av kunskapen för att lösa specifika problem. På samma sätt har forskningen två ansikten. Dels den fria forskningen, som bara har ny kunskap – vad det än må vara – som mål. Dels den styrda, tillämpade forskningen, som syftar till att lösa konkreta, uppställda problem.

– Båda behövs, och båda är nödvändiga. Men tyvärr visar det sig att grundforskningen ofta får stå tillbaka för den tillämpade. Man talar om ”prioriteringseffekten”, det gäller för beslutsfattarna att inte ta några risker med anslagen. Resultatet blir hårdare styrning och lägre i tak.

”Gärna fri forskning, bara det är rätt forskning”, lär en känd före detta forskningsminister ha sagt.

Vad är det då politikerna förväntar sigav forskarna? Inte lite, svarar Gunnar Öquist. De ska bidra till hälsa och välstånd för medborgarna. Förhoppningsvis ska de ge upphov till en blomstrande kunskapsbaserad ekonomi. Forskningen är i dag vital för hela samhället. Det är den som ska se till att industrins hjul snurrar och genererar välstånd.

Sedan ska forskningen vara en hjälp för politikerna. Beslutsfattande kräver kunskap, och den kan forskningen tillhandahålla. Och forskning är nödvändig om vi ska få ordning på miljöproblemen och hur vi ska använda jordens ändliga resurser.

Detta låter ju bra. Den gamle engelske 1500-talsfilosofen Francis Bacon skulle nog ha gillat dagens forskningspolitik med dess inriktning på tillämpad forskning.

Men om det inte vore för resultat från grundforskningen skulle det inte finnas några data och verktyg att gå vidare med.

I den anglosaxiska litteraturenanvänder man ordet ”incremental research” för målinriktad tillämpad forskning. Den fungerar hyfsat bra i Sverige. Man ligger i fronten och erövrar ny kunskap med små, små steg, ett ?i sänder. Man har ett medellångt tidsperspektiv. Risken för bakslag är låg, produktiviteten är ofta hög.

Men det räcker inte att bara forska om det som redan finns. Det gör ju alla andra också, och konkurrensen är knivskarp. Vi måste också blicka bortom kunskapsfronten och ut i det okända. Ägna oss åt det som kallas ”break-through research”. Här är tidsperspektivet långt och osäkert.

Att satsa på grundforskning är ett vågspel. Fri forskning är av naturen oförutsägbar, och har ett rebelliskt drag, som inte uppskattas av alla. Det går inte att garantera några genombrott, och det är mycket svårt att under arbetets gång mäta produktiviteten. Därför lämnas den här typen av verksamhet ofta åt de stora nationerna.

I sin bok ”Kreativitet i tid och rum” skriver Lundaprofessorn Gunnar Törnqvist om pionjärerna respektive entreprenörerna inom forskningen.

Pionjärerna är de vildsinta nydanarna, ofta egensinniga och besvärliga att ha att göra med. Entreprenörerna är de munviga exploatörerna, som har förmågan att slå mynt av nya idéer. Vi behöver båda, men ofta är det entreprenörerna som kniper forskningsanslagen på pionjärernas bekostnad.

Små länder har helt enkelt inte råd med folk som år efter år sitter och funderar ut i det blå, och vars forskningsresultat inte inom en överblickbar framtid kan omsättas i pengar, patent eller licenser.

Kan man öka sannolikheten för genombrott inom den fria forskningen?

– Ja,svarar Gunnar Öquist, om några rambetingelser är uppfyllda. Det behöver finnas vetenskaplig bredd, många olika projekt i olika discipliner. Kreativitet kräver stimulans, och det får man bäst ?i en mångsidig miljö med ett lätt inslag av kaos.

– Vidare krävs öppenhet. Det befordrar inte kreativiteten om alla sitter och svartsjukt vakar över sina områden. Det krävs också uthållighet, trygghet och förtroende. Att forskarna får lov att hålla på med sitt, utan att hela tiden ha Damoklessvärd i form av indragna forskningsanlag hängande över sina huvuden. Vidare krävs organisatorisk flexibiltet.

– Vad som definitivt inte uppmanar till kreativitet och genombrott är fragmentering, stelbent hierarki, kortsiktighet och byråkratisering. Hur ska någon hinna vara nyskapande om halva arbets-tiden går åt till formalia? Eller till att varje år skriva nya anslagsansökningar?

– Tid är en bristvara för de flesta forskare, säger Gunnar Öquist. Vid enkäter om vad de anser sig sakna i sitt arbete är det tid de oftast sätter främst.

Men det finns trots alltde som tilldelas tid för obekymrat arbete. Varje år delas Göran Gustafssonpriset ut till fem yngre forskare inom ämnena matematik, fysik, kemi, molekylärbiologi och medicin. Priset består av forskningsanslag för tre år samt etthundratusen kronor i personliga fickpengar.

Är inte det bra?

– Jovisst, svarar Gunnar Öquist. Men det är för lite. Tre år går väldigt fort. Och varför ska sådana pengar komma från en privat donation? Faktum är att det enligt min mening är i det närmaste kriminellt att inte ge enastående forskare av den här kalibern fria händer och mer tid.

– I Kanadahar man ett projekt där det handlar om att identifiera individer med exceptionell talang. De får tid på sig, sju år i taget. Och man kan se ? i statistiken att Kanada dragit ifrån Sverige som forskarnation.

– Ett vanligt sätt att mäta en forskares produktivitet är att räkna vetenskapliga artiklar och hur många gånger de citerats. I den statistiken visar det sig att Sverige rasat ner betänkligt. Bland länder ?i vår storlek har både Nederländerna och Danmark sedan 1990 gått om oss som forskarnationer. Och Schweiz ska vi inte tala om. De spelar i en högre division.

Men beror inte det på att de har den stora acceleratorn i Cern?

– Nej. Det beror snarare på att de har två universitet av internationell toppklass och goda villkor för forskarna. För övrigt har Schweiz ingen forskningspolitik. Sådant sköts på kantonnivå.

– Kanske är de nordiska länderna egentligen för små för att de ska generera en kritisk massa för kreativ grundforskning, säger Uppsalaastronomen Bengt Gustafsson. Varför inte börja med att slå ihop de nordiska forskningsråden?