– Det är som att ha samlat ihop sina gamla älskarinnor och få höra vad de haft för sig under de senaste tjugo åren, säger Walter Munk, 93.

– Vi får se hur det går. Det är ju, som alla vet, farligt att samla ihop så många gamla kärlekar på ett och samma ställe.

Vi befinner ossi Beijersalen på Vetenskapsakademien i Frescati. Under hela dagen ska det bli föredrag om oceanografi ur olika synvinklar. Och Walter Munk, årets Crafoordpristagare, har varit med och pillat på det mesta i ämnet. Från teorin om vågornas uppkomst via havens cirkulation till tidvattnets uppkomst och inverkan på jordens rotation.

– Jag har nog varit en ”jack of all trades” – en ospecificerad mångsysslare – säger han urskuldande.

Efter att själv ha hållit en föreläsning om havsakustik slår han sig ner på andra bänk och lyssnar uppmärksamt. Då och då ställer han en fråga till föredragshållarna.

Ursprungligen var planenatt Walter Munk skulle bli ekonom. Bankman, som morfar hemma i Österrike. Därför skickades han till USA och skrevs in vid Columbia University.

Men efter att ha jobbat i bankvärlden i tre år i New York hade unge Walter fått mer än nog. Han flyttade till Los Angeles och började plugga fysik i stället.

1939 hade han tagit en bachelor vid Caltech, och undrade hur han skulle gå vidare .

– Jag gick till den legendariske norske oceanografen Harald Sverdrup, som då var chef för Scripps Institution of Oceanography i Kalifornien, och frågade om han ville anta mig som doktorand, berättar Walter Munk.

Sverdrup tittade bekymrat på mig och svarade javisst, det kunde han väl göra. Men jag skulle veta att det inte skulle komma att finnas ett enda ledigt jobb i ämnet inom det närmaste decenniet. Spelar ingen roll, sa jag.

– På den tiden fanns det 16 personer på institutionen. Inklusive trädgårdsmästaren. I dag är de hundratals.

Det skulle snart visa sigatt det trots allt fanns jobb för unge Walter.

Andra världskriget hade brutit ut, och oceanografernas kunskaper behövdes plötsligt. Det gällde att förutsäga havets tillstånd inför militära operationer – strömmar, våghöjd och -längd, tidvatten med mera. Först inför invasionen D-dagen i Normandie, och sedan inför rader av landstigningar under kriget mot Japan i Stilla havet.

– Vi fick användning för en mängd discipliner inom oceanografin när vi skulle göra förutsägelser. Och snart förstod vi att havet inte bara rör sig makligt efter givna regler. Precis som i atmosfären finns ett okänt och lynnigt väder nere i havsdjupen.

De tidiga oceanografiska expeditionerna, som med Challenger-expeditionen på 1870-talet, gav värdefulla data om haven, men mätpunkterna var så glesa att de inte sa något om virvlar som förändrades över tid. Havet ansågs statiskt, och i samma tradition fortsatte arbetet sedan på 1900-talet, och man missade helt förändringarna i havet.

Man mätte aldrig två gånger på samma ställe. Och skulle man råkat ha gjort det och fått ett annat resultat än första gången pratade man bort det. Men det finns havsväder i djupet, vilket till sist upptäcktes på 1970-talet.

– Det räckte inte längre att göra mätningar två gånger per dag från ett skepp som rörde sig med 12 knop längs en handelsrutt, säger Walter Munk. Det krävdes mycket mer data.

I dag använder manolika typer av självgående sonder för att mäta havens temperaturprofiler. Sonden dyker ner till 2 000 meters djup, stiger sedan åter till ytan, och skickar sina data till satellit. Projektet Argo Network använde 3 000 sonder år 2001. Men det är svårt att göra mätningar på djup över 2 000 meter.

Mätinstrument placeras också på ”Seagliders”, förarlösa ubåtar som med jämna mellanrum går upp till ytan och lämnar data.

Fast det mest spektakulära projektet var nog de 20 sälar som 2007 försågs med mätinstrument fastsatta på huvudet. Sälarna levererade data om havstemperaturerna fram tills instrumenten ramlade av när sälarna ömsade mellan sommar- och vinterpäls.

Men det finns andra sättatt mäta strömmar, salthalt och temperatur än att skicka ner sonder. Havet är visserligen inte genomskinligt för ljus, men väl för ljud. Ljudvågor kan, under gynnsamma omständigheter, färdas tusentals kilometer genom vattnet, något som valarna använder sig av när de sjunger för varandra.

Den 21 mars 1960 utfördes ett experiment där man kunde uppfatta ljudet från en explosion i vattnet utanför Perth i Australien på Bermuda utanför den amerikanska kusten.

Det visar sigatt ljudet kan färdas obehindrat längs storcirkeln, eller snarare över geoiden, utan att något annat än den lilla ön Kerguelen ligger i vägen.

Och faktum är att från Kerguelen kan man ”se” alla jordens oceaner med ljudets hjälp. Ända till Nordamerikanska västkusten.

– Det intressanta med ljudvågorna är att de kan säga oss så mycket, säger Walter Munk. Ljudet har olika hastighet i vatten av olika temperatur, och ljudvågorna förändras också av virvlarna i havet. Vi kan lära oss om havens tillstånd genom att lyssna på dem.

Ett projekt som intresserar Walter Munk mycket är att med ljudvågor undersöka vad som händer under shelfisen vid Antarktis.

– Vi misstänker att klimatförändringen kan få isen att smälta långt därunder. Det kan på sikt bidra till en höjning av havsnivån. Men vi vet inte.