De gamla rälsbussarna av klassisk Umeåmodell är byggda i Randers i Danmark. De köptes av SkJ 1975, och så sent som 1989 gick de i trafik med badgäster till Gyllebosjön. Idag är de sönderrostade och vandaliserade vrak.

Bakom lastbryggan för kol står en rad sönderrostade enögda gula rälsbussar av fyrtiotalsmodell. Fönstren är utslagna, inredningen sedan länge demolerad och fåglar har byggt bo i kupén.
Lyssnar jag noga kan jag höra ett stilla knäppande. Det är tidens tand som obönhörligt knaprar på plåt och trävirke.

På ett stickspår vid bangårdens södra ända står resterna efter tre lokomotorer, smålok för bangårdstjänst. Två av dem är - eller snarare var - dieseldrivna. Det tredje är ett ackumulatorlok från 1917 som under många decennier strävsamt drog Sockerbolagets betvagnar innan det 1982 kom till Brösarp.

1987 körde de tre småloken ikapp på bangården inför publikens jubel. Idag har de sedan länge förfallit till skrot som inte längre går att rädda.

Därför blir jag minst sagt förvånad när jag i museiföreningen Skånska Järnvägars jubileumsskrift från 2001 ser vraken av lokomotorer och rälsbussar upptagna i listan över föreningens rullande materiel.

Före detta förstaklass trävagn.

Att hålla en järnvägslinje i skick är enormt resurskrävande. Kanske det var därför SJ så villigt överlämnade den 27 kilometer långa banan mellan Gärsnäs och Brösarp till museiföreningen Skånska Järnvägar när driften las ner 1971.

Då var spåret nedslitet, men fortfarande körbart. Under de trettio år som sedan förflutit har föreningens medlemmar tappert jobbat med att byta ruttna sliprar, dränera banvallar, reparera växlar och renovera lok och vagnar. Sommartid driver man helgtrafik med ånglok på sträckan Brösarp-St Olof. Visst kommer det in en del pengar, och lite har man också fått ur olika fonder, men hur ska det räcka för att hålla tidens tand stången? För två år sedan tog man ett lån och fick äntligen upp en ordentlig vagnhall så att ångloken och en del av trävagnarna nu kan stå under tak.

Men rälsbussarna är förlorade.