Det var en gång i tidensom Kairo och Alexandria var moderna världsstäder där människor av ett myller av nationaliteter bodde huller om buller om varandra. Många minns den tiden med saknad. Andra är glada över att den tog slut.

– Kan internationell handel, modernitet och tekniska framsteg väga upp översitteri och brist på mänsklig respekt? frågar de retoriskt.

Nej, blir svaret. Därför var det bra att det gick som det gick.

Vid tvåtiden på eftermiddagen den 26 januari 1952 körde en svart Citroën in på Soliman Pasha-torget, Kairos mondäna Stureplan.

Från bilfönstren viftade passagerarna med Egyptens dåvarande nationalflagga, grön med vit månskära och tre stjärnor. Plötsligt dök en folkmassa upp från ingenstans och fyllde torget så trafiken blockerades. Så kom det första ljudet av krossat glas. Det var de stora skyltfönstren på Groppis Café, mellanösterns flottaste patisserie och tesalong, som slogs in. Etablissemangets anställda hjälptes ut på gatan varefter interiören slogs sönder och socker- och mjölsäckar sattes i brand.

Samtidigt gick andra folkmassor, ledda av nationalisiska och islamistiska aktivister, till angrepp och brände biografer, lyxhotell och sportklubbar runt om i staden. Röken låg tjock över Kairo den svarta lördagen 1952.

Folk hade fått nog av att styras av en marionettkung och låta sig behandlas som andra rangens medborgare i sitt eget land. Sex månader senare hade kung Farouk begett sig i exil och en grupp militärer under ledning av en ung överste vid namn Gamal Abdel Nasser tagit makten i en oblodig revolution.

Nasser blev snabbt omåttligt populär och arabvärldens oomstridde ledare. Så populär att Syrien beslutade sig för att gå samman med Egypten och för en tid bilda Förenade Arabrepubliken. Allt tycktes vara klippt och skuret för en lysande framtid för Egypten. Man hade praktiskt taget blivit av med engelsmännen, de förhatliga kolonisatörerna. Nu skulle bara Suezkanalen nationaliseras så man fick pengar för att rusta upp armén, bygga en ny damm i Nilen vid Assuan och höja folkets levnadsstandard.

Men något gick fel. Eller kanske var det bara en rad sjusärdeles olyckliga omständigheter. Nationaliseringen av kanalen ledde till Suez-krisen 1956, amerikanerna vägrade att sälja vapen och inledde en handelsblockad. Världsbanken vägrade låna ut pengar till dammbygget vid Assuan. Nasser började göra affärer med Sovjetunionen, vilket ytterligare polariserade utrikespolitiken. Egypten utvecklades alltmer mot en polisstat, samtidigt som järnvägar och fabriker förföll.

Och till råga på allt tog israelerna Gazaremsan och hela Sinai i sexdagarskriget 1967.

Engelska lyxhotellet Shepherd’s blev lågornas rov, men både hotel Windsor, före detta engelska officersklubben, och Groppi’s överlevde den svarta lördagen. Kaféet existerar faktiskt fortfarande, men bara som en skugga av sitt forna jag. Borta är flärden och elegansen. I rotundan där en gång det internationella jetsetet kalasade på choklad och italiensk glass ligger dammet tjockt över diskar och tomma kafébord.

Torget utanför heter numera Midan Tala’at Harb, uppkallat efter Egyptens egen store industrialist och entreprenör. Det var han som grundade Misr Bank, den första banken med enbart egyptiskt kapital, och han låg bakom Egypt Air och en rad andra egyptiska storföretag. Iklädd fez står han staty mitt på torget och tittar ut över de eviga bilköerna genom stadens centrum.

Tala’at Harb är inte den enda plats som bytt namn under de senaste decennierna. Platsen söder om Egyptiska museet heter numera Sadat, och platsen framför Kairos järnvägsstation har bytt namn från Ramses till Mubarak. (Vem tror han egentligen att han är, vår president? undrar många Kairobor.)

Den som vill veta mer om Egyptens och Mellanösterns moderna historia kan med fördel läsa ”Le colonel et l’enfant-roi” av den egyptiskfödde författaren och musikern Gilbert Sinoué. Gilbert upplevde omvälvningarna från parkettplats som ung. Hans far jobbade i restaurangbranschen i Kairo på 1950-talet, och serverade både kung Farouk, de engelska kolonisatörerna och egyptiska arméofficerare.

Tio år efter Nassers maktövertagande lyckades pappan köpa Farouks kungliga yacht, och körde under en tid turister på Nilen. Världsartister somJaques BrelochDalidaunderhöll gästerna på kvällarna. Men båten fattade eld, och liksom de flesta entreprenörerna med utländskt påbrå tvingades familjen Sinoué i exil på 1960-talet.

Sedan 1967 bor Gilbert Sinoué i Paris, och har skrivit en rad uppmärksammade romaner med motiv från Mellanöstern. Men faktum är att han också skrev Monacos bidrag till Eurovisionsschagerfestivalen 1976. Låten hette ”Toi, la musique et moi”, och kom faktiskt så högt som på tredje plats.

Mer på Gilbert Sinoués webbsajthttp://www.sinoue.com/