Var och en som någonsin betraktat en världskarta har slagits av hur väl Brasiliens näsa tycks passa in i Guineabukten i Afrika. Det är som två pusselbitar som en jätte särat på.

Den första historiska källan där fenomenet påtalas är en holländsk 1500-talskartograf i Antwerpen vid namn Abraham Ortelius. Men inte kunde väl hela kontinenter flytta sig? Nej, det var nog en ren slump att kustlinjerna såg ut som de gjorde.

Däremot kunde nog kontinenter sjunka ner och uppslukas av havet. Hade kanske inte självaste Platon i dialogerna Timaios och Kritias berättat om hur det en gång så mäktiga Atlantis spårlöst försvunnit under havsytan?

Men idén att gamla och nya världen en gång suttit ihop var trots allt en lockande tanke, och den återkom med jämna mellanrum genom seklen. Allt till de rättänkandes stora förtret.

Riktigt irriterade blev geologerna på 1920-talet. En tysk meteorolog, geolog och polarforskare vid namn Alfred Wegener hävdade envist att han hade bevis för att kontinenterna suttit ihop. Man kunde nämligen, sa Wegener, återfinna precis samma geologiska lagerföljder i berggrunden i Afrika som i Brasilien.

Kontinenterna hade verkligen suttit ihop, men inte nog med det. Alla kontinenterna på jorden hade dessutom en gång i tiden varit förenade till en enda superkontinent, som Wegener kallade Pangaea. Någon gång under karboneran, för drygt 500 miljoner år sedan, hade en spricka uppstått. Den hade sedan vidgat sig till att bli dagens Atlanten.

I själva verket, hävdade Wegener, bestod jordytan av ett antal tektoniska plattor, som kunde röra sig i förhållande till varandra. Där två plattor kolliderade trycktes plattorna ihop, och bergskedjor uppstod. På andra ställen, som längs den Midatlantiska centralryggen, vällde ny havsbotten upp ur jordens inre och tryckte isär kontinenterna.

Wegener blev under hela sin livstid utskälld och förlöjligad av rättrogna geologer. Hur hade han kanske tänkt sig att kontinenterna skulle kunna förflytta sig? Fattade han inte vilka väldiga krafter som krävdes för att driva en sådan rörelse?

Vid slutet av 1950-talet svängde plötsligt opinionen till Wegeners fördel. Under det internationella geofysiska året 1957 hade man nämligen gjort mätningar i Atlanten, och funnit att havsbottnen var magnetiserad i band med olika polaritet. Samma serie av band uppmättes på båda sidorna av den vulkaniska undervattensbergskedjan i Atlantens mitt.

Snart insåg man att detta kom sig av att uppvällande magma från jordens inre magnetiserats av jordens magnetfält när den stelnade. Men under tiden som ny havsbotten bildades och tvingade den gamla och nya världen allt längre från varandra passade jordens magnetfält på att då och då byta riktning. Därav banden med olika polaritet.

De infrusna magnetfälten blev det slutgiltiga beviset för att Wegener hade haft rätt. På bara några år accepterades platt-tektoniken av alla utom de mest reaktionära inom skrået.

Men vad var det då för krafter som drev denna process? Här visade det sig att svaret var uttänkt redan innan frågan formulerats - kärnprocesser i jordens inre. Radioaktiva ämnen som sönderfaller ger värme som skapar konvektion i jordens mantel. Kontinenterna består av ett lättare material än jordskorpan under oceanerna, och flyter därför omkring som skum på ytan av en sjudande soppa.

Och precis som man kan se hur soppskummet ibland vill samla sig till en sammanhängande ö vill alla jordens kringflytande kontinenter samlas till en sammanhängande superkontinent. Som Wegeners Pangaea.

Men varför bryts då superkontinenten upp med tiden?

Jo, sa den irländske geologen John Joly redan på 1920-talet, den sammanhängande kontinenten fungerar som ett isolerande lock som hindrar värmen underifrån från att läcka ut. Resultatet blir att temperaturen och trycket under kontinenten höjs. Till slut spricker landet upp, en ny oceanbotten bildas av uppvällande smält magma, och kontinentdelar börjar flyta omkring tills de åter samlas till en ny superkontinent.

Att räkna sig tillbaka till Pangaea var inte så svårt, det var bara att följa kontinenternas nuvarande drift baklänges. Men att komma längre tillbaka är knepigare. De flesta spår av tiden före Pangaea är ju utraderade.

- Det är, skriver geologen Ted Nield i sin nya bok "Supercontinent", ungefär som att lägga ett pussel där de flesta pusselbitarna saknas, och där man inte har tillgång till motivet på pusselaskens framsida. Dessutom har någon av rent djävulskap blandat in bitar som tillhör helt andra pussel.

Men alltfler bitar har faktiskt med tiden kommit på plats i det omöjliga pusslet. Nya radiologiska och kemiska metoder för att spåra bergarters ursprung visar att kontinenterna sedan jordens födelse för sisådär fyra och en halv miljarder år sedan har varit förenade till sammanhängande områden åtminstone fyra gånger.

Dessutom tyder allt på att hela jorden varit så gott som fullkomligt nedisad flera gånger. Och paradoxalt nog är det kanske just det som gett upphov till livet som vi känner det.

Ted Nields bok "Supercontinent" ger inte bara det allra senaste inom forskningen om jordens utveckling. Den ger också personporträtt av de envisa geologer som drivit vetenskapen framåt, och berättar om de konflikter geologins landvinningar skapat med religiösa fundamentalister.

Ted Nield är till vardags redaktör för "Geoscientist", engelska Geological Societys tidskrift.