Det finns ungefär 250 000 olika växtarter på jorden, säger Chiara Tonelli, jordbruksexpert från Milano. 50 000 av dem är ätbara. Av dessa odlas 250 som grödor. Tre av dem utgör 90 procent av världsproduktionen: vete, majs och ris.

Jag befinner mig på den europeiska vetenskapskonferensen Esof2010 i Torino. Under en serie seminarer ska europeiska experter diskutera hur jordbruket ska kunna föda världens växande befolkning.

– Låt oss gå tillbaka några decennier i tiden, säger Wilhelm Gruissem, professor vid ETH i Zürich. Under perioden från andra världskrigets slut till ungefär 1979 härskade vad vi kallar produktivismen. I västvärlden ökades jordbruksproduktionen mångfaldigt. Jordbruket mekaniserades, bekämpningsmedel och konstgödsel i stor skala introducerades. Norskättlingen Norman Borlaug lanserade ”Den gröna revolutionen” och trefaldigade skördarna i Mexiko, Indien och Pakistan.

– Europa och Nordamerika fick stora spannmålsöverskott, vilket ledde till prisfall och till att överskottet dumpades i tredje världen. Detta hade naturligtvis varit bra, om det inte lett till obalans i systemet, och att småbönderna i många länder i tredje världen slogs ut.

– Överskotten ledde till en ny strategi – postproduktivismen. En ny jordbrukspolitik i västvärlden betonade kvalitet i stället för kvantitet. Man värnade om landskapet, om kultur, historia och turism. Den ekologiska odlingen lanserades som ett alternativ till miljöförstörande konstgödsel och gifter.

– Men när överskotten av spannmål försvann uppträdde nya obalanser. Efterfrågan ökade åter, och spannmålspriserna rusade i höjden i tredje världen. I bland annat Senegal ledde de höga matpriserna till kravaller. Kineserna började leasa jordbruksmark i Afrika. Sedan 2007 befinner vi oss i ”The age of responsibility”– ansvarstagandets tid – där regeringar i olika länder försöker försäkra sig om tillgång på odlingsbar mark för framtida behov.

År 2000 var vi sex miljarder människor på jorden. 2040 beräknas vi vara nio miljarder. Kommer jordbruksmarken räcka till?

– Ja. Men produktionen måste ökas. Det kan ske genom att odla upp mer land, öka skördarna, få ut flera skördar per år, bättre vattning, effektivare gödsling och sjukdomsbekämpning. Man hoppas också kunna få fram genförändrade sorter som tål hårda betingelser. Försök pågår med att stoppa in en vattensparande gen från örten arabidopsis, vilken gör att organismen kan klara perioder av svår torka.

Men är det verkligen en bra idé att släppa lös genförändrade grödor i stor skala?

– Vi har nog inget val, och vad är det som säger att gmo-grödor måste vara sämre än andra? I framtiden kommer vi nog att få se ekologiskt odlade genförändrade grödor, säger Pere Puigdomenèch, molekylärbiolog från Barcelona. I dag odlas fyra genförändrade grödor kommersiellt: bomull, majs, soja och raps. Genförändrad bomull har sparat enorma mängder bekämpningsmedel genom sin motståndskraft.

Kommer sötvattnet i världen att räcka till?

– Förhoppningsvis. Men i Sydasien finns i dag för lite vatten. I Kina finns vatten, men för lite land. I Sydamerika finns gott om bådadera, och Brasilien och Argentina har under det senaste decenniet stigit fram som de stora exportörerna av jordbruksprodukter. Europa har mycket bra åkermark och förhållandevis gott om vatten. Vi skulle kunna öka vår jordbruksproduktion med 300 procent.

Kan vi sluta använda konstgödsel?

– Nej. Ett ton brödsäd kräver i runda tal 11–15 kg kväve i form av gödsel. Därtill kommer diverse mineraler. I Kina gödslar man för mycket, vilket inte är bra för miljön. I Afrika saknas däremot gödsel, och jordarna är ofta urlakade på nödvändiga mineraler. Där vatten finns skulle skördarna kunna ökas 300–400 procent med rätt gödsling. Men konstgödsel är dyrt i Afrika, ungefär sju gånger priset i Europa. Det beror delvis på den dåliga infrastrukturen, som också gör att en tredjedel av skördarna går till spillo. Säden möglar bort på grund av brist på torkmöjligheter och ordentliga silor.

EU ger 9 miljarder euro per år i stöd för jordbruk i tredje världen. Programmet ACP-observatory (Africa–Caribbean–Pacific) syftar bland annat till att inventera jordarna, bestämma mineralinnehåll med mera och upprätta jordkartor för att bönderna ska kunna gödsla optimalt. (I Sverige finns sådana jordkartor, med ned till 100 meter mellan mätpunkterna, sedan länge, och de uppdateras med några års mellanrum.)

Är det verkligen nödvändigt att spruta gifter?

– Ja, tyvärr. I synnerhet i Afrika härjar svampsjukdomar svårt med jämna mellanrum. 1999 slogs potatisen ut i Uganda, 2001 i Kenya, 2003 i Etiopien och 2007 i Jemen. En svamp kallad black sigatoka, som ursprungligen kom från Polynesien, hotar bananerna i Uganda. Ja, bananerna i hela världen kan helt försvinna.

–Sedan en tid härjar den vindburna svampen Ug99, puccinia graminis, i Iran och Östafrika och infekterar vetet. I år har den också dykt upp på fälten i Sydafrika.

Genbankerna är viktiga. I framtiden kanske det visar sig att vi borde ha förädlat åt ett annat håll.

Hur är det då med biobränslen, som etanol och palmolja? Ska vi fortsätta att odla till sådana?

– Nej, det borde stoppas omedelbart. Fotosyntesen är faktiskt en mycket ineffektiv process, verkningsgraden är bara runt en halv procent. Det är betydligt effektivare att göra ”bio”-bränslen syntetiskt, utan att ta den energikrävande vägen över växter. (Syntetiska biobränslen kallas på engelska ”solar fuels”. Red anm)

Forskning pågår världen runt för att få fram ett ”artificiellt blad”. Det skulle kunna få en verkningsgrad på 10–20 procent, hävdar danska forskare. Se http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article753374.ece

Man känner i dag till sju sorters fotosyntes. De flesta växter använder sig av en typ som kallas C-3. I majs finns en något effektivare variant, kallad C-4. En variant av C-4 kallad CAM finns i bland annat ananas.