Egentligen började det hela redan i slutet av 1600-talet. En herre vid namn Pierre-Paul Riquet tog initiativet till att bygga Canal du Midi, en kanal genom Languedoc i Sydfrankrike, för att förbinda Atlanten och Medelhavet. Den 24 maj 1681 öppnade kanalen med sina 86 slussar, och förändrade i ett huj villkoren för bönderna i det torra landskapet.

Marken i Languedoc lämpade sig dåligt för jordbruk. De torra somrarna gjorde att det inte gick att odla spannmål. Det enda som växte ordentligt var vin, som ju har en förmåga att trivas i praktiskt taget vilken skräpmark som helst, bara solen skiner. När kanalen nu blev klar hade bönderna plötsligt möjlighet att transportera vinet till marknaderna norrut i landet. Languedoc blev storproducent av ordinaire, enkla bordsviner, och trakten blomstrade.

1871 upptäcktes skära blåsor på vinbladen på fälten i nedre Langedoc. En liten fjärilsliknande insekt, vinlusen phylloxera, hade angripit vinrankorna. När blåsorna upptäcktes var roten redan döende. Man försökte bespruta och behandla vinstockarna på olika sätt, men inget hjälpte.

På några år infekterade vinlusen vinfälten i hela Frankrike. All vinodling slogs ut. Det var en nationell katastrof av enorma mått.

Det sägs att den lilla insekten ursprungligen hade kommit från Amerika i samband med att engelska biologer importerat amerikanska vinstockar. Därefter hade den kommit ut i naturen och spritt sig över Europa. Nu skulle det visa sig att även räddningen kom från andra sidan Atlanten. Eftersom de amerikanska vinstockarna var anpassade till ett liv med vinlöss var de till viss del resistenta. Man kunde ympa de europeiska druvsorterna på amerikanska rötter. Men alla vinfält måste planteras om.

I Languedoc visade det sig att de nya vinstockarna visserligen växte bra och gav stora skördar av druvor, men att vinets kvalitet blev usel, och alkoholhalten var låg. Och uselt vin var i det närmaste osäljbart i vinlandet Frankrike.

Listiga grossister kom dock snart på råd. Man blandade vinet från Languedoc med importerat billigt och alkoholstarkt grekiskt och turkiskt vin. Dessutom tillsatte man socker, färgämnen och diverse kemikalier. Resultatet blev stora mängder vins artificiels. Så stora mängder att man inte kunde få avsättning för allt vinet. Vinbönderna i Languedoc var åter i kris.

Vinskörden 1906 blev en katastrof. Trots att priserna fallit till hälften hade överproduktionen gjort druvorna osäljbara. Vreden mot de mixtrande grossisterna växte. Vinodlarna krävde omedelbart stopp för vinimporten, men i Paris vägrade regeringen att lyssna på det örat.

I den lilla byn Argéliers vid Canal du Midi höll en kaféägare och vinodlare vid namn Marcellin Albert en februaridag 1907 ett flammande brandtal inför en grupp byinnevånare.

– Stoppa importen av utländska viner! dundrade den svartskäggige Albert. Fram för ett ärligt, äkta och oblandat vin! Ned med grossisterna och deras kemister! Och ned med Clemenceau och oduglingarna i Paris!

Därpå stämde man upp en nykomponerad kampsång, La Vigneronne, en sorts motsvarighet till franska revolutionens La Marseillaise. I refrängen återkom tre paroller:

– Krig mot banditerna! Krig mot förfalskarna! Krig mot profitörerna!

Marcellin Albert fick snart anhängare till sin sak. Skaror av vinbönder strömmade till, och manifestationer avlöste varandra i hela Languedoc. Vad som börjat med 27 odlare i Argéliers växte till en massrörelse. Den 9 juni 1907 demonstrerade 800 000 i Montpellier. Borgmästaren slet av sig sitt röd-vit-blåa band och sällade sig till demonstranterna.

Från Paris gavs order att ledarna för revolten snarast skulle infångas, men de utsända poliserna fick stryk och tvingades fly. Lokal militär kallades in för att kväsa de uppstudsiga, men soldaterna lade ner sina vapen och anslöt sig till revoltörerna som krävde regeringen Clemenceaus avgång. Regeringen gav då order om att mer pålitliga regementen skulle sättas in, och snart anlände trupptåg från Marseille, Lyon och Nordfrankrike.

Undantagstillstång proklamerades. En grupp soldater blev nervösa och gav eld mot en folkmassa, varvid tre män, en tjugoårig flicka och ett barn dödades. Marcellin Albert, som höll sig gömd i ett kyrktorn, började bli allt mer oroad över utvecklingen. Han beslutade sig för att i hemlighet resa till Paris för att förhandla med Clemenceau.

Clemenceau tog emot honom, och lovade att förfalskning av vin skulle förbjudas och att det skulle bli slut på vinimporten om bara folk lugnade ner sig. Därpå gav han den luspanke Albert 100 franc som reskassa och satte honom på ett tåg tillbaka till Languedoc.

Den baksluge Clemenceau spred därefter ut ett rykte att Albert låtit sig mutas, och förrått sina kamrater. När Marcellin Albert kom hem möttes han av rasande revoltörer som betraktade honom som förrädare. Han undgick med nöd och näppe att bli lynchad, och barrikaderade sig i sitt kafé. Där arresterades han och kastades i fängelse, vilket troligen räddade hans liv.

Det sägs att inte ens en hund följde honom till graven när han dog 1921.

I dag har Marcellin Albert fått upprättelse, och han står numera staty på torget i Argéliers. Rakryggad som den hjälte han var. 

Så kan det gå.