Det lilla fiskeläget Kåseberga halvannan mil öster om Ystad är vida berömt för två saker – sin utsökta rögade sill och för att Ales stenar, Sveriges största skeppssättning, ligger här. 67 meter långt och 19 meter brett är Ales skepp, och det består av inte färre än 59 stenar.

Skeppssättningen är belägen högst uppe på Kåsebergaåsen med fri sikt mot horisonten i alla riktningar. Söderut ligger havet, där Bornholm skymtar i klart väder. I norr ligger det flacka österlenska landskapet. Ales skepp är orienterat ungefär nordvästsydost. Står man i mitten av skeppet vid midvintersolståndet ser man solen gå upp över stävstenen vid halv niotiden på morgonen. Och vid sommarsolståndet går solen ner rakt i aktern.

Knappast en slump, hävdade en privatforskare vid namn Bob G Lind, och lanserade för sisådär femton år sedan idén att skeppssättningen i själva verket är en intrikat solkalender från bronsåldern, konstruerad av skickliga förhistoriska astronomer. Stenarna kan användas för att bestämma datum och för att beräkna hur många dagar som återstår till sommar- och midvintersolstånden, hävdar han.

Men inte nog med det. Med hjälp av skuggan från en stav placerad i skeppssättningens mittpunkt kan man också använda stenarna som solur. Fast då måste staven av någon anledning lutas 70 grader.

Sedan mer än tio år har Bob Lind och hans vänner hållit föredrag, guidat turister vid stenarna och delat ut stora mängder färggranna broschyrer, där det komplicerade kalender- och solurssystemet presenterats. Turisterna har varit förtjusta, och Ales stenar har blivit Sydsveriges kanske största turistattraktion. Men alla har inte uppskattat idéerna.

– Ogrundade spekulationer och dumheter,  muttrade man på Riksantikvarieämbetet. Ales stenar är en ovanligt imponerande skeppssättning från tidig vendeltid, ungefär 500-talet e Kr, och därmed basta.

Bob Lind surnade till, och resultatet blev en bitter fejd om stenarna som har pågått sedan 2001.

I år hade Bob Lind tryckt upp nya broschyrer, där han beskyller arkeologerna för informationsbedrägeri och hävdar att de inte brytt sig om att undersöka skeppssättningen ordentligt. Sensationella nya fynd, skriver han, bevisar att den uppfördes redan under bronsåldern, 700–800 f Kr.

De nya fynden utgörs av några så kallade skålgropar på sten nummer åtta. Groparna, hävdar han, är orienterade så att de utgör en minikalender som visar riktningarna för solens upp- och nedgång vid sommar- och vintersolstånden för 2 800 år sedan. ”Därmed faller Ystad kommuns, Länsstyrelsens och Riksantikvarieämbetets försök att sprida falsk information till Ales stenars besökare”, dundrar Bob Lind.

Så upprörd har han blivit att han i början av sommaren konsekvent saboterade Ystad kommuns officiella guidningar vid skeppssättningen.

– Bob Lind ställde sig två decimeter framför mig när jag skulle tala till turisterna, säger Göran Göransson, kommunens guide, till Ny Teknik.

Resultatet blev att Ystad kommun försåg Göran Göransson med en väktare, med befogenhet att handgripligen kväsa eller avlägsna eventuella störande element.

Detta har fått privatforskare Lind att – åtminstone tillfälligt – lugna ner sig. Men han tänker inte ge sig. Dessutom ligger han i fejd med Riksantikvarieämbetet också om andra fornminnen på ­Österlen. Ett av dem kallar han Heimdalls stenar, beläget vid Vitemölla norr om Kivik.

– En helt okänd kultplats som för cirka 3 000 år sedan orienterades med solen och Stenshuvud som geografiskt riktmärke, säger Bob Lind.

– Struntprat, svarar arkeologerna. Det där är ett gammal begravningsfält från järnåldern. Det har varit känt sedan 1930-talet.

Bob Lind är inte den ende som framfört kontroverisella idéer om fornminnen. Det finns etablerade forskare som också hävdar att Ales stenar har med forntida astronomi att göra. Arkeoastronomen Curt Roslund har varit inne på liknande saker, och uppsalaastronomen Göran Henriksson, mannen som hävdar att hällristningarna i Bohuslän egentligen föreställer himlafenomen, har påstått att Ales stenar är ett monument över en solförmörkelse år 2116 f Kr.

Läs om Himmelska hällristningar