Opinion

”Vi kan odla bort farligt kadmium”

Vete som odlas efter att salix vuxit på marken, innehåller en avsevärt lägre halt av kadmium, skriver debattörerna.
Maria Greger, docent, Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.
Stig Larsson, docent, European Willow Breeding.
Gustav Melin, vd, Svenska Bioenergiföreningen.
Kenth Hasselgren, miljökonsult, Hasselgren Konsult AB.
Sten Segerslätt, agronom, Reab Rönnehälls Gård Energi AB.

DEBATT. Benskörhet och frakturer orsakade av kadmium beräknas kosta samhället över 4 miljarder kronor om året. Men odling av vide och sälg kan suga giftet ur marken och få ner de höga halterna i brödsäd, skriver bland andra forskaren Maria Greger och konsulten Kenth Hasselgren.

Den giftiga tungmetallen kadmium är ett grundämne som finns naturligt i alla jordar. Men det tillförs också till åkermarken via fosforgödsel och nedfall av luftföroreningar. Det kadmium vi får i oss via maten ökar risken för benskörhet och olika typer av frakturer som har beräknats kosta det svenska samhället över 4 miljarder kronor om året, enligt Kemikalieinspektionen.

Mest kadmium får vi i oss via spannmål i form av bröd samt från grönsaker och rotfrukter. Olika veteprodukter står för 43 procent av vårt dagliga kadmiumintag. Det vi lärt oss är nyttigt innehåller således mest kadmium.

Andra miljögifter som finns i livsmedel har minskat med åren, men inte kadmium. För några veckor sedan kom rapporter från Livsmedelsverket som visar att halterna av kadmium i brödsäd fortfarande är höga och inte visar några tendenser att minska.

Att kadmium är ett stort hälsoproblem är ingen nyhet. Halten i matjorden har ökat med 33 procent under 1900- talet och halten i höstvetekärna har mer än fördubblats under samma period. Våra kroppar har inte förmåga att göra sig av med allt kadmium vi får i oss. Man räknar med att vi alla har mångdubbelt mer kadmium i njurarna jämfört med bara några generationer tillbaka.

Rapporter från den europeiska livsmedelsmyndigheten har påvisat att marginalen till de nivåer som ger upphov till skadliga effekter på vår hälsa är mycket liten.

Det finns en utbredd villrådighet om hur den alltmer akuta kadmiumfrågan ska tacklas. Det är verkligen inte hållbart som ibland föreslås, att blanda spannmål med högt kadmiuminnehåll med spannmål med lägre innehåll för att klara redan alltför höga gränsvärden. Man kan inte heller stoppa huvudet i sanden som företrädare från branschen gör då man hävdar att problemet inte alls är så illa eftersom inte all spannmål går till kvarn. En viss del av spannmålen exporteras minsann och en del går ju faktiskt till djurfoder! Detta är förstås ingen uthållig lösning på hälsoproblemet då kadmiumet finns kvar i kretsloppet. Helt avgörande är därför att kadmiumhalterna i åkermarken måste minska för att trygga vår matförsörjning på sikt.

Lösningen finns. Det finns växter vi kan använda för att sanera kadmiumbelastad åkermark. Vi känner väl till att salix (pilar, viden, sälg), som i dag odlas främst för produktion av biobränsleråvara, har naturliga egenskaper att omsätta och ta upp metaller i mycket hög grad. Inte minst gäller detta kadmium. En välskött salixodling står för ett årligt upptag av kadmium som är 50 till 100 gånger högre än för spannmål.

I praktiska försök har man testat vilken inverkan salix har som förgröda till vete. I försöken blev kadmiumhalten i vetekärnan 32 procent lägre efter fyra års salixodling jämfört med vete som inte haft salix som förgröda.

I värmekraftverken där salix eldas och energi produceras, kan kadmium avskiljas och koncentreras i flygaskan eller rökgaskondensatet beroende på typ av panna. Med en miljösäker deponering av kadmiumkoncentratet uppnås en önskvärd utfasning av kadmium från kretsloppet.

Potentialen är att hela den mängd kadmium som tillförts åkermarken de senaste 100 åren skulle kunna elimineras efter cirka 10–15 års odling av salix. Den primära anledningen till att det i dag finns cirka 10 000 ha salixodling i landet är förstås produktion av klimatsmart biobränsle. Genom att systematiskt även väga in möjligheten till sanering av kadmiumförorenad jordbruksmark skulle en expansion av salixarealen kunna betala tillbaka en stor del av denna gamla miljöskuld vi har till framtida generationer.

Men den gemensamma miljöskulden vi bär på ger inte den enskilda bonden argument nog att odla salix. Det krävs självfallet insatser från samhällets sida. Ekonomiska incitament för att öka odlingsarealen måste införas för att garantera att ett högt kadmiumupptag prioriteras.

Även värmekraftverken måste stimuleras och utrustas att ta emot den ökande mängden kadmium i skördad flis på ett miljösäkert sätt. Hur incitamenten ska konstrueras i detalj är en fråga som bör utredas särskilt.

I Sverige har vi bedrivit mer än 30 års unik forskning kring salix, primärt med fokus på förnybar energi. Som en utomordentligt intressant bieffekt är egenskapen att ta upp kadmium i mycket högre grad än något annat växtslag vi känner till på våra breddgrader. Detta gör Sverige världsledande med unika exportmöjligheter av inte bara kunskap kring salixodling, utan också en hållbar teknik för sanering av kadmium i åkermark.

För att minska det direkta lidandet hos allt fler människor och indirekt kapa de stigande sjukvårdskostnaderna bör vi agera nu. Låt oss därför med hjälp av salix satsa på att helt enkelt ”odla bort” kadmiumproblemet en gång för alla.

Maria Greger, docent, Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet

Sten Segerslätt, agronom, Reab Rönnehälls Gård Energi AB

Gustav Melin, vd, Svenska Bioenergiföreningen

Stig Larsson, docent, European Willow Breeding

Kenth Hasselgren, miljökonsult, Hasselgren Konsult AB