Opinion

”Utkräv ansvar från tillverkarna som har verktygen”

Weine Wiqvist, vd Avfall Sverige.

REPLIK. Att endast ställa oss inom avfallssektorn till svars för koldioxidutsläppen från plast är fel. De som har verktygen att lösa problemet i grunden - tillverkarna - slipper för lindrigt undan, tycker Weine Wiqvist, vd för branschorganisationen Avfall Sverige.

Problemen med koldioxid som frigörs när plastprodukter bränns som avfall kan endast lösas långsiktigt genom en övergång från fossila till biobaserade material. Det är för sent att göra något åt detta i avfallsledet, som professor Göran Finnveden förespråkar i sin debattartikel.

Efter år av diskussioner om tillverkarnas ansvar för sina varor och nya begrepp som cirkulär ekonomi känns det aningen omodernt att tillskriva avfallssektorn den belastning som uppstår när använda plastprodukter tas om hand som avfall genom energiåtervinning. Precis som Finnveden säger måste tillverkare och handel ta ansvar för att ändra produkternas sammansättning. Detta bör ha första prioritet. Det krävs nytt helhetstänkande kring dagens plastindustriella komplex för att lösa frågorna långsiktigt. Detta är också skälet till att EU nu lanserar en ny färdplan för plast som syftar till att förändra grunden för plast som materialråvara.

De klimatutsläpp som Finnveden pekar på uppstår främst inom sektorn el-värmeproduktion. Avfallssektorn är alltså en mellanhand som gör att energin i de oljebaserade avfallsprodukterna ändå kommer till nytta. Om man vidgar perspektivet så har koldioxidutsläppen i både avfallssektorn och i sektorn el- och värmeproduktion minskat som en följd av dels övergången från deponering till energiåtervinning, dels övergången från fossila till andra bränslen.

Om man ytterligare vidgar perspektivet så bidrar importen av avfall till Sverige visserligen till ökade koldioxidutsläpp här, lokalt, men klimatgaserna känner inga nationella gränser. Totalt ger importen en nettovinst med 600 000 – 900 000 ton koldioxidekvivalenter årligen, främst genom att den alternativa avfallsbehandlingen annars skulle ge upphov till mer klimatgasutsläpp.

Finnveden spekulerar i att samla in och gräva ner plast för att undvika utsläpp i nutid. Dessbättre är detta en stängd väg. Deponering är inte tillåtet i Sverige - och hur skulle det se ut att be medborgarna källsortera avfall som ska läggas på deponi? Då skulle energivärdet i plasten inte tillvaratas. EU:s kommande avfallsdirektiv förbjuder deponering av sorterat avfall.

I avvaktan på biobaserade material återstår alltså att materialåtervinna avfallet. Materialåtervinningen kan och måste utvecklas. Insamlingen kan förbättras om kommunerna får utökat ansvar, som miljöminister Karolina Skog nu också föreslår. Då kommer mer att kunna materialåtervinnas. Men inte ens då kommer allt att kunna återvinnas.

Av det som samlas in är den faktiska materialåtervinningen i dag bevärande låg, något som framgått av de senaste veckornas rapportering om plast i media. Ett annat problem är så kallad down cycling, dvs kvalitén i tillverkade produkter blir sämre för varje runda plasten gör i kretsloppet. Inte ens EU:s nya tänkta mål för materialåtervinning sträcker sig längre än till 50-60 procent, så det tycks underförstått att resten ska energiutvinnas. Sist men inte minst kan behovet att ur kretsloppet fasa ut plast som vare sig kan eller ska återvinnas inte nog påpekas.

Detta resonemang ska inte uppfattas som att vi anser att 5 procent av landets koldioxidutsläpp ska bagatelliseras, tvärtom. Inte heller ska det tas till intäkt för att försvara gjorda investeringar i anläggningar som tillkommit för att minska deponering i linje med förd miljöpolitik.

Väldigt många fler än vi inom avfallssektorn har nycklar till hur koldioxidutsläpp från plast ska lösas. Att bara tillskriva oss detta ansvar är inte bara fel utan friskriver dem som har verktyg att ändra sakernas tillstånd från grunden. Rikta uppmaningen dit den hör hemma - till tillverkarna.

Weine Wiqvist, vd Avfall Sverige