”Globala klimatmöten - en återvändsgränd”

2015-12-09 14:47  
Satsa på forskningsinsatser, inte stora pompösa möten, tycker debattören. Här illustrerat med klimatkonferensens ordförande Laurent Fabius. Foto: Imago sportfotodienst / All Over Press

DEBATT. Det är forskningsinsatser som leder framåt inte stora pompösa möten. Etablera globala forskningscentra som finansieras gemensamt av världens alla länder, föreslår Per Roine Johansson, konsult.

Under klimatmötet i Paris talar världens ledare om sina visioner, om hur klimatfrågan ska hanteras och samtidigt ingjuta mod i de förhandlare som ska åstadkomma ett slutdokument som världen ska vara stolt över.

Förutsättningen är att var och en av de deltagande länderna ska redovisa vilka åtgärder de är beredda att utföra för att minska utsläpp av sådana skadliga gaser som kan leda till katastrofartade konsekvenser i olika delar av världen.

Planen är att den globala temperaturhöjningen fram till år 2100 ska begränsas till 2 grader Celsius. Denna gräns indikerades av forskare redan för mer än 30 år sedan och har sedan dess blivit accepterad världen över som någon slags sanning.

Historiskt sett startade utsläppen på allvar i samband med att industrialiseringen i västvärlden och USA började ta fart i mitten av 1800-talet och utsläppskurvan har sedan dess ökat exponentiellt för att i dag peka rakt upp i himlen. Vad som inte framkommer särskilt ofta är att en begränsning av den globala temperaturhöjningen till 2 grader kräver att utsläppskurvan inte bara planas ut, utan vänds drastiskt i nedåtgående riktning redan runt år 2020, för att vid år 2100 vara nära noll.

De mest betydelsefulla begränsningarna måste riktas in på utsläpp från produktion av elektricitet, uppvärmning/kylning av byggnader samt transportsektorn. Det finns också andra områden.

I Sverige har vi nästan inga utsläpp från elektricitetsproduktionen då elen huvudsakligen produceras av vatten- och kärnkraft. För uppvärmning av byggnader har olja och kol nästan helt fasats ur. Transportsektorn återstår dock att vidareutveckla.

Så är det dock inte i alla länder och framför allt inte i länder med stor befolkning där kol och olja spelar en allt större roll i samhällsutvecklingen. Det finns också reserver av kol i världen för att täcka behovet 500 år framöver även om befolkningen på jorden skulle öka till 9 miljarder vid år 2100.

De tre nämnda sektorerna utgör samtidigt nödvändiga basresurser för alla länders samhällsutveckling och speciellt för länder under utveckling. Social och fysisk infrastruktur samt industri- och jordbruksverksamhet kan åstadkomma en förbättring av levnadsstandarden för deras allt ökande befolkning. I deras ögon är det fullständigt otänkbart att de, individuellt och på eget initiativ ska avstå från denna utveckling för att bidra till något som man egentligen inte med säkerhet vet konsekvenserna av. Inget land kommer att gå i bräschen för sådana individuella åtaganden. Indien, till exempel, utvecklar i dag sin kolbrytning och tänker fortsätta eftersom de anser att ett individuellt avstående därifrån, inte på något sätt löser den globala klimatfrågan.

Därför är frivilliga åtaganden av den formen en återvändsgränd. Det är tydligt för alla att klimatfrågan kräver ett gemensamt åtagande där alla är involverade och lösningen ligger i att hitta vägar att tillåta ekonomisk utveckling med en samtidig kraftig minskning av utsläppen.

Detta kan låta som en klyscha men det är faktiskt så det är. Att mötas vartannat år för att vid dessa möten försöka hitta ad hoc lösningar är inte bara orealistiskt utan också oansvarigt, även om dessa möten har föregåtts av långa förberedelser.

Den enkla principen är förstås att med gemensamma medel hitta sätt att producera elektricitet, att sköta uppvärmning/kylning av byggnader samt transporter med kraftigt reducerade utsläpp utan att hindra samhällsutvecklingen. Men varför händer då ingenting?

Bättre sent än aldrig kan man säga, men det man varit mycket medveten om de senaste 40 åren är att det är forskningsinsatser och inte stora pompösa möten som kan leda någon vart. Man kan kopiera det som pågår inom andra sektorer såsom telekom, medicinsk forskning, etcetera och etablera forskningscentra på säg, fem till sju olika platser i världen som finansieras gemensamt av världens alla länder. Där kan man söka lösningar, dels på att eliminera utsläpp från existerande produktionsmetoder samt utveckla nya metoder som kan vara baserade på de olika förutsättningar som finns på olika kontinenter.

Detta kommer att kosta miljarder och åter miljarder men en global konsensus om själva etableringen av sådana centra samt en handlingsplan om en omställning utan att markant hota ekonomisk utveckling för folk, kan vara enkel att komma överens om under ett stormöte. Inriktningen för gemensamma stormöten därefter måste nödvändigtvis inriktas på uppföljning av forskningsresultat samt uppföljning av införande av nya lösningar i alla länder.

Någon måste dock ta ledningen och driva frågan. Det står också klart att speciellt utvecklingsländerna behöver stort stöd och hjälp att klara en sådan omställning så snabbt som det är frågan om.

Hittills har vi inte sett någon överenskommelse värd namnet från klimatkonferenserna trots att alla varit väl medvetna om problemet de senaste 40 åren.

Det är dags att vända ut ur återvändsgränden.

Per Roine Johansson, oberoende konsult

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt