Oförmågan att förändra och tänka i nya banor stjälpte en gång Ebbamåla bruk. Men alla maskiner finns kvar som förr och bruket har fått nytt liv som upplevelseindustri.

Anders Randver lägger på en rem och ett tjugotal borrar och svarvar och hyvlar rasslar igång. Ebbamåla Bruk står kvar som det gjorde vid nedläggningen 1967 då fabriken blivit hopplöst omodern.

I ett lite komplicerat arvsskifte såldes företaget som egentligen hette Ebbamåla mekaniska, men själva industrin med byggnader och maskiner blev stående. Det fanns liksom inte längre något större värde i en verktygsslip av märket "The Cincinnati Milling Machine Co" från 1890, eller i en kugghjulsfräs från Polhemsfabriken i Göteborg.

Nästan alla gamla industrier som läggs ner skrotas. Maskiner säljs, byggnader får nytt liv och innehåll. Men inte så i Ebbemåla nära smålandsgränsen i Blekinge.

Idag är området här vid Mörrumsån en sådan idyll turister älskar. Lövskogen växer tät längs åkanten och den som har tur kan se kungsfiskare slå över den brusande vattenytan.

Från 1880-talet och långt, långt in på 1900-talet var den här idyllen ett synnerligen livligt industriområde.

- Industrialismen växte fram längs ån. Det började med Huseby bruk redan på 1620-talet, men framför allt under senare delen av 1800-talet blev Mörrumsån ett industritätt område. Här byggdes Ebbamåla bruk 1885. Fridafors Bruk en liten bit norr över kom till vid samma tid, en liten bit medströms fanns en sagogrynsfabrik, en träullsfabrik, ett sågverk och en kraftstation, berättar Anders Randver.

Han köpte Ebbamåla bruk med tillhörande brukspatronvilla för ett antal år sedan. Tanken var att ha de gamla fabrikslokalerna som lager för familjens grossiströrelse, men efterhand förstod han att industrin i sig var värdefull och man började renovera och restaurera.

1996 utsågs bruket till Årets Industriminne av Industriminnesföreningen och i höstas kunde man återinviga den mekaniska verkstaden med remdrivna maskiner.

Verkstaden får fortfarande sin kraft från Mörrumsån. Det lilla kraftverket fungerar och en klassisk likströmsmotor, Aseas K 10, driver via breda remmar den centralaxel som löper genom byggnaden. Från centralaxeln växlas kraften ut till parallella axlar och till ett tjugotal maskiner.

Att lägga på en rem har här en högst praktisk betydelse. Det är först när remmen läggs på med en remförargaffel som till exempel gängskärnings-svarfven Bahco drar igång.

Ebbamåla är ett exempel på den typ av industri som hjälpte till att ta Sverige från ett jordbruksland till ett industriland. Företaget startades av August Sandberg, som emigrerat till Amerika men vänt hem med tankar om att starta industriproduktion. Han köpte Ebbemåla kvarn med tillhörande vattenhjul och skapade en mycket modern industri mellan Mörrumsån och den nybyggda järnvägen Karlshamn-Vislanda.

- Han var en självlärd man som lärt sig ny teknik i USA. Hans son och hustrun Anna drev sedan industrin vidare samtidigt som sonsonen, som också hette August, gick på Chalmers.

Chalmersingenjören August kom hem med examen 1907 och satte då igång en stark teknisk utveckling. Bland annat förstod han behovet av pressverktyg till industrin och tillverkade sådana till den allra första Volvon.

- Ebbamåla bruk tillverkade pressverktyg åt Volvo i flera decennier. De sista till Volvo Amazon, påpekar Anders Randver.

Bruket blev under August Sandberg juniors ledning en komplett verktygstillverkare med eget modellsnickeri, gjuteri och mekanisk verkstad. En verktygstillverkare med brett register och som tillverkade verktyg åt de många industrierna i regionen.

Ebbamåla är också ett stycke arkitekturhistoria. Gjuteriet från 1901 ligger i en kyrkliknande byggnad med en välvd fackverkskonstruktion som takstol.

En gång i tiden, ända in på 1950-talet, fanns det mängder av industrier inrymda i liknande fabriksbyggnader, med samma slags maskiner och produktion.

Men varför gick det så illa för Ebbamåla, då på 1960-talet?

- Jag har ju funderat på det där många gånger, säger Anders Randver. En orsak var säkert att August byggt upp en modern industri som han inte lyckades förändra. Han levde kvar med sina gamla kunskaper. Fram till nedläggningen 1967 använde man de här gamla maskinerna, det skedde aldrig någon teknisk förnyelse.

Tiden sprang ifrån Ebbamåla och man slutade också gå till horan.

- Så kallades den jättelika svarv som kunde svarva 6 ton tunga järnhjul med fyra meter i diameter. Varför den hette så? Därför att varje man annars alltid hade sin egen svarv. Horan fick dock alla använda och den var igång natt som dag.

- Ebbamåla bruk liksom nästan alla annan sådan här industri var helt och hållet en manlig värld. Det märks också i språkbruket, påpekar Anders Randver.