– För att jag har ett anställningskontrakt som säger att jag ska gå vid 60 och lämna fältet fritt för de unga krafterna.

Betyder det att du ger upp planerna på att efterträda Leif Östling?

– Jag har aldrig haft sådana planer. Jag är väldigt nöjd med den karriär jag har gjort. Jag har upplevt fantastiska saker, från det att jag startade eget företag och till de här åren på en stor, proffsig organisation som kronan på verket.

Vilken har varit din drivkraft?

– Den fantastiska produkten vi har! Det är ett drömläge med en produkt som syns, luktar, hörs och känns. Köra lastbil är det roligaste jag vet, det gör jag så ofta jag kan. Jag kan produkten utan och innan. När jag möter Scanialastbilar på motorvägen hinner jag snappa upp 5-6 olika egenskaper under den bråkdelen av en sekund. Jag tar gärna en lastbil på fredagen och kör till landet på Västkusten med den. Jag har till och med lyckats övertyga min fru att det är roligt. På söndagkvällen skriver jag ner allt jag har kommit på som måste förändras och förbättras med produkten och tar med mig till jobbet på måndagen.

Hur ska det nu gå med lastbilskörningen?

– Ja du, det är en bra fråga som jag ställer mig själv. Jag kan ju inte släppa intresset för produkten helt, så jag har skämtat lite om att jag förutsätter att jag får vara med på vinterproven i Arjeplog och sommarproven i Spanien. Det är bland det häftigaste som finns. Men det är ju inte säkert att de vill ha med gamla chefen.

Vad har du för ord på vägen till din efterträdare, Per Hallberg?

– Att fortsätta i de upptrampade spåren. Det är tradition på Scania med evolution, små ständiga förbättringar, inte revolution. Här finns också ett engagemang och intresse för produkten som är helt fantastiskt, man lever för lastbilar och bussar. Det tror jag är en av framgångsfaktorerna. När vi i ledningen har beslutsmöten pratar vi mycket om teknik, det är ett adelsmärke för Scania att ha ingenjörer i högsta ledningen.

Ska du sitta kvar i styrelsen för Fouriertransform?

– Det hoppas jag. Jag har också styrelsejobb i Electrolux och i Energimyndighetens energiutvecklingsnämnd. Där fattar vi beslut om energieffektivisering generellt sett, men också specifikt för fordonsindustrin. Det kan handla om förnybara energikällor, nya bränslen och motorer. Jag är också ordförande i Lindholmens Science Park, en spännande arena där akademi och industri samverkar och provar ny teknik och experimenterar, tvärfunktionellt.

– Jag har en dröm att göra Lindholmen tillgängligt för gemena man. Jag tänker mig en stor, tredimensionell studio där man går in i en virtuell verklighet, där man kanske kör en framtidsbil med ögonen. Mitt drömscenario är att göteborgarna tar en sväng förbi Lindholmen för att kolla vad som finns där, precis som man går på Liseberg.

Bor du på Västkusten?

– Ja, sedan i juli när jag fyllde 60 är jag mantalsskriven där, enligt planen. Sedan gjorde finanskrisen och krisen för fordonsindustrin att Leif Östling frågade om jag kunde stanna kvar året ut och efter en tuff förhandling med min fru blev det att jag stannade i sex månader, så jag har pendlat.

Blir det sorgligt att sluta?

– Jag ser det som att det här inte är slutet, utan början på något annat. Jag har ett fantastiskt roligt och spännande jobb som jag längtar till varje morgon. Men det är som att vara idrottsman, man ska hoppa av när man är på toppen. Och det går bättre än någonsin på utvecklingssidan, så jag kan lämna ifrån mig jobbet med tillfredsställelse, utan surdegar eller lik i garderoben.