Eldrören till 10,5 cm kanonen på Stridsvagn S har monterats bort innan vagnarna kommer till Stena Gotthard Återvinning i Vislanda. Varje vagn väger 36 ton.

En unik svensk teknik, omtvistad internationellt och på senare år också ifrågasatt av pansarstrateger förvandlas nu till skrot i Vislanda i Småland. När 215 stridsvagnar av typ "S" skärs ner bit för bit, går ett unikt, svenskt vapensystem i graven.

Stridsvagn 103, med tilläggsbeteckningen "S", är precis som Draken typiskt svensk. Ett vapensystem, som konstruerades enligt speciella svenska krav och började byggas under senare delen av 1950-talet. Stridsvagnen var den första helsvenska konstruktionen, vilket gjorde den unik på flera olika sätt.

- De svenska kraven var att vagnen skulle ha bättre pansarskydd och ha större eldkraft än jämförbara stridsvagnar. Men den skulle ändå vara minst lika snabb och samtidigt så lätt att den kunde "simma" över svenska vattendrag, säger Sven Berge, pappa till Stridsvagn S.

Han var överingenjör vid stridsfordonsbyrån på dåvarande armetygförvaltningen när han, på hösten 1956, kom med principförslaget.

Konstruktionen blev en helsvensk vagnutan torn. Den försågs med två drivmotorer, placerade i framvagnen som extra skydd för besättningen, samt en snabbskjutande, fast förank-rad kanon som riktades in med själva vagnen. Frånvaron av torn och arrangemanget med två motorer sparade många kilon.

Stridsvagnen byggdes också, enligt god tradition, helt av svenska delar av Landsverk och Bofors. Sånär som på den utländska gasturbin som ingick i vagnens tvåmotorpaket, och som svarade för att stridsvagnen kunde göra snabba ruscher i hög fart mellan olika eldställningar. Normalt drevs vagnen av grundmotorn, en svensk diesel, som också försåg alla delsystem med energi.

- I Sverige hade vi redan då erfarenhet av tvillingkopplade motorer. Under andra världskriget fanns inte tillräckligt stora, inhemska motorer och det var svårt att få tillgång till sådana utomlands även senare, säger Sven Berge.

Stridsvagn "S" fick inga efterföljare utomlands. Inte på grund av bristande intresse för den tekniska lösningen. Den lockade på 1960-talet stridsvagnstekniker och pansarstrateger från nästan hela världen till Sverige för att studera "den svenska lösningen".

Folk från USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Israel provkörde och flera länders pansarvapen lånade senare också tiotals exemplar för noggrann utvärdering.

USA och dåvarande Västtyskland arbetade från slutet av 1950-talet också med ett liknande projekt, MBT70. Utvecklingen lades ner efter mer än tio år, enligt amerikanska uppgifter, i första hand på grund av att man satsat på en tekniskt komplex och alltför dyrbar konstruktion.

Redan när beslutet om Stridsvagn S togs, kritiserades lösningen med en tornlös vagn. Kritiken ökade när det blev problem med drivsystemet och framförallt den känsliga och mycket törstiga gasturbinen.

På senare år har kritiken främst kommit från pansarofficerare och pansarstrateger. De pekar på den moderna utvecklingen av tunga, snabba stridsvagnar med torn som med allt bättre precision kan skjuta även under gång.

Men pappan till Stridsvagn S håller inte med om att vagnen är eller var en återvändsgränd.

- Den fyller de ursprungliga kraven och har väl tjänat sitt syfte. Trots sin ålder, motsvarar den i vissa fall också moderna krav på skydd mot projektiler och andra bekämpningsmedel.

- Den är dessutom den enda konstruktion som skulle passa för de fjärrmanövrerade, obemannade stridsvagnar som strategerna pratat så väl om de senaste decennierna, säger Sven Berge.