Leica M9 är den sista spiken i kistan för idén att hålla fast vid kamerahus med film och genomsiktssökare. Jag och en del andra fotografer envisas fortfarande med det, för att sådana kameror är så små, lätta och diskreta, och helt manuella.

Men efter att ha fotograferat några dagar med M9 - världens första digitalkamera med genomsiktssökare och fullformatssensor (36x24 mm) - insåg jag att jag höll i en kamera som jag gärna skulle byta min filmbaserade Leica MS mot.

Prislappen på 60 000 kronor kommer att avskräcka alla utom de mest hängivna. Många kommer att köpa billigare och till synes mer avancerade digitala spegelreflexkameror, men det är att jämföra äpplen och päron.

Leica M9 behåller storlek och form från klassiska Leica M - en konstruktion som stått sig i stort sett oförändrad sedan introduktionen på 1950-talet, och som har gjort den så populär bland proffs.

I skarp kontrast till tunga professionella digitala spegelreflexkameror, har M9 en fullformatssensor på 18 megapixel i ett kamerahus som är kompakt nog att rymmas i en innerficka, och väger mindre än 600 gram.

Enkelheten i formen speglas i de enkla digitala funktionerna - M9 har en minimal uppsättning inställningar, vilket uppskattas om man är trött på raden av komplicerade och uppriktigt sagt störande förinställda lägen, som finns på många digitala spegelreflexkameror.

Kameran har ett minimum av automatik - en funktion för seriefotografering som kan stängas av, och ett läge för manuellt bländarval.

I menyn når man snabbt väsentliga inställningar som filstorlek, objektivtyp, vitbalans och så kallad gaffling (bildserie med olika exponering). En särskild knapp på baksidan av kamerahuset justerar ljuskänsligheten.

För Leica M-veteraner finns det inte mycket nytt att lära här. Man saknar framdragningsarmen, som var en viktig del i greppet på Leican, och ljudet från den motordrivna slutaren kan störa, även om det är svagt.

Något annat kan jag inte klaga på, inte ens slutarfördröjningen, som är mycket kort.

M9 tar vackra bilder, med diskreta färgtoner och ett utmärkt dynamiskt omfång, utan det övermättade utseende som är typiskt för digitala bilder. Men den verkliga styrkan i Leica M9 är att den en är enkel och okomplicerad och hyllar den enskilda fotografens arbete.

Asim Rafiqui

Frilansfotograf sedan 2003 med bas i Stockholm. Han fotograferar bland annat för National Geographic, Stern, The Wall Street Journal Magazine, Newsweek och Time, ofta med fokus på Asien och Mellanöstern.