Av Simon Singh Ny Teknik/London
 
Mitt eget intresse för matematik startade med historien om Fermats sista sats, problemet som ställdes upp på sextonhundratalet av den franske forskaren och domaren Pierre de Fermat. I marginalen till sin bok skrev Fermat att han hade ett bevis som kunde lösa problemet, men att det tyvärr inte fanns utrymme att skriva ned det. Efter hans död och upptäckten av hans marginalanteckning har generationer av matematiker försökt lösa Fermats gåta, den har givit upphov till rivalitet, utfästelser om stora belöningar, tragedier, självmord, dueller och ständiga misslyckanden under trehundra år.
 
Som tioåring läste Andrew Wiles om Fermats sats och lovade sig själv att viga sitt liv åt att hitta Fermats bevis. Wiles barndomsdröm kom att styra hans liv och 1986 hade han slutligen utarbetat en strategi att angripa problemet. Han tillbringade de följande sju åren med hemligt arbete och övergav allt utom matematiken och sin familj - han hade inte berättat om sin stora dröm för hustrun förrän under smekmånaden. När Wiles 1993 ansåg att hans bevis var fullständigt meddelade han omvärlden sina framgångar, men under lusläsning av beviset upptäcktes ett misstag och hela den logiska konstruktion rasade. Wiles fick stå där med skammen inför både kollegor och allmänhet. Han stängde in sig på sin kammare och slet i ytterligare ett års tid för att rätta till sitt misstag. När han var på väg att ge upp fick han en briljant idé och kunde komplettera beviset. Barndomsdrömmen gick slutligen i uppfyllelse.
 
För mig innehåller historien om Wiles den romantiska sagans alla huvudingredienser: en förlorad skatt, en barndomsdröm, hänsynslös ambition, hopp som inte låter sig släckas trots motgångar, nederlag och den slutliga triumfen. Dessutom var Wiles inte ute efter rikedomar utan sökte lösningen till ett rent intellektuellt problem. Hans drivkraft var inte girighet utan nyfikenhet. Ren matematik har få tillämpningar i verkligheten, den består snarare av en serie problem som utgör en utmaning för matematikern. Wiles framgång gav honom inga patent, den är snarare en hyllning till mänskligt tänkande.
 
Wiles fann sitt bevis då han var 41 år gammal, vilket gör honom till en ganska ålderstigen medlem i de matematiska hjältarnas panteon. Det märkliga är att de flesta lysande matematikerna utfört sina mest betydelsefulla arbeten före tjugo, men så har också många av de matematiska genierna dött vid unga år. Till dem hör norrmannen Niels Henrik Abel som levde under 1800-talet och gav sitt mest betydelsefulla bidrag till matematiken då han var nitton år. Han dog utfattig i tuberkulos bara åtta år senare. Ytterligare ett offer för tuberkulosen var det indiska underbarnet Srinivasa Ramanujan. Han kom från en by i södra Indien och trots att han saknade högre utbildning lade han i början av nittonhundratalet fram några av de vackraste matematiska bevisen någonsin. Han blev inbjuden till Cambridge för att arbeta med imperiets främsta professorer, men de stränga engelska vintrarna krävde sin tribut och han avled vid 33 års ålder.
 
Det mest romantiska exemplet på "lev hårt, dö ung"-matematikerna är nog Evariste Galois. Han föddes 1811 i Paris och utforskade redan vid arton års ålder nya matematiska fält. Tyvärr var hans tankegångar så avancerade att hans lärare inte förstod deras verkliga betydelse. Desillusionerad lämnade Galois matematiken och gick med i "Folkets vänner", en förbjuden republikansk organisation som stred mot monarkins och kyrkans växande makt. Han blev fängslad, men den koleraepidemi som en kort tid senare utbröt tvingade myndigheterna att tömma fängelserna. Efter sitt frigivande förälskade han sig i en ung dam vid namn Stéphanie-Félice Poterine du Motel, vilket var fatalt med tanke på att hon redan var förlovad och att hennes fästman dessutom råkade vara en av Paris skickligaste prickskyttar. Galois blev utmanad på duell i gryningen, träffades i magen och avled. Det har spekulerats i om orsaken till duellen verkligen var Galois kärleksaffär, eller om scenariot hade planerats av hans politiska fiender som ville se honom död.
 
Galois liv genomsyrades av politiska intriger och passion, men själv satte han sin matematiska gärning högst. I vetskap om att han skulle dö tillbringade han sina sista timmar natten före duellen med att skriva ned sina matematiska tankegångar i hopp om att de inte skulle falla i glömska. För den som avskyr matematik utgör Galois en paradox: Hur kunde känslorna hos en person som slogs för politisk frihet och dog för kärleken sättas i svallning av tal? Hur kunde något så logiskt som matematik, något så fjärran från sex och våld, locka en romantiker som Galois?
 
En anonym matematiker har via Internet meddelat följande: "Sex och droger? Det är ingenting jämfört med ett hållbart bevis!"
 
Matematiker dyrkar beviset därför att det är sanningens högsta instans och därför att det bygger på logik snarare än på mätningar och experiment. Det är fritt från all osäkerhet och felaktigheter och följaktligen är ett bevis då det en gång fastlagts en evig sanning. I sin bok En matematikers försvarstal som utkom 1940 rättfärdigar författaren G. H. Hardy sitt liv och hävdar att "odödlighet kanske är ett fånigt ord, men vad det än betyder är nog matematikern den som har störst utsikt att uppnå det."
 
Att konstruera ett bevis innebär ett lidelsefullt sökande, och bevisen i sig kan vara oerhört formfulländade. Enskilda slutledningar som vävs samman, speciella metoder som bär frukt när beviset är på väg att falla samman, överraskande teknik och plötsliga vändningar i resonemanget är ingredienser som samtliga bidrar till den intellektuella konstruktionens elegans. G. H. Hardys egen verksamhet vägleddes av en etisk grundsyn enligt vilken matematisk sanning jämställs med skönhet. "Skönhet är det första provet, det finns ingen beständig plats i världen för ful matematik. En matematiker är, precis som en konstnär eller diktare, någon som skapar avtryck. Och skulle hans avtryck vara mer beständiga än deras beror det på att de utgörs av tankar. En konstnär gör avtryck med skuggor och färger, en diktare med ord. En matematiker å andra sidan har inget annat arbetsmaterial än sina tankar, därför består hans avtryck sannolikt längre."
 
Sökandet efter matematiska bevis har fängslat fantasin hos många. En hel del av dessa personer kan man tryggt kalla för romantiska hjältar - de omfattar alla aspekter av romantik och hjältemod. Ett exempel är Sophie Germain som under artonhundratalet trotsade sin tids fördomar och diskriminering för att få studera matematik, ett område dit kvinnor inte hade tillträde. Hon anlade under långa perioder manlig identitet och kallade sig Monsieur Leblanc för att bli tagen på allvar.
 
En annan anonym hjälte som också blev diskriminerad var Alan Turing. Det var tack vare hans beräkningar som man lyckades knäcka tyskarnas koder under andra världskriget, men eftersom den brittiska underrättelsetjänstens verksamhet var hemligstämplad fick varken han eller hans kollegor något offentligt erkännande för sitt arbete. Efter kriget blev regeringen rädd att hans homosexualitet skulle utgöra en säkerhetsrisk och Turing stod under ständig bevakning. Han greps 1952 för sexualbrott, hans liv förvandlades till en pina och vid 42 års ålder tog han sitt liv.
 
Men om jag fick välja en matematiker som personifierar den romantiske hjälten skulle det bli Paul Erdos. Han är den mest produktive matematikern i historien, han arbetade nitton timmar om dagen, till stor del med hjälp av kaffe och amfetamin, en livsstil han höll fast vid till sin död 1996 vid 83 års ålder. Erdos dyrkade tal, han var en matematikens eremit som avstod från fysisk njutning och materiella ägodelar för ett asketiskt, kontemplativt liv. Han gav bort alla sina pengar, levde ensam, lärde sig aldrig köra bil, hade inget hus och reste världen runt med alla sina jordiska ägodelar i två halvtomma resväskor.
 
Erdos vigde sitt liv åt sökandet efter matematisk sanning och offrade allt annat för att nå sitt mål. Hans nyfikenhet var enorm och hans tro på talens omutlighet mycket stark. Han tyckte uppriktigt synd om dem som var blinda för talens skönhet. När han fick frågan varför han ansåg tal vackra svarade han: "Det är som att fråga varför Beethovens nionde symfoni är vacker. Hör man det inte kan ingen tala om det för en. Jag vet att tal är vackra. Är de inte är vackra, är ingenting vackert."
 
 
 
Översättning Cecilia Franklin.