Detta har hänt. 2005 omprövas domen att Lans ska betala datorföretagens, däribland Gateways, rättegångskostnader. Nu liksom då är domaren vid den federala distriktsdomstolen i Columbia, Johan Garrett Penn.
Adduci, Mastriani och Schaumberg är Håkan Lans tidigare advokatbyrå som han stämt för att bland annat ha ljugit i rätten.
..."En hel rad underligheter framkom och en helt ny bild av målet gavs. Inget tvivel rådde längre om att de tidigare domarna grundats på falsk information, och för första gången, skärtorsdagen och långfredagen 2005, förhördes uppfinnaren i rätten.

Det fanns med andra ord goda grunder för en omprövning. Men vad gjorde domaren Penn?
Den 23 juni 2005 dömde han precis som förut: Lans var skyldig att betala alla rättegångskostnader. Adduci, Mastriani och Schaumberg slapp återigen undan helt och Gateway som stulit uppfinnarens färggrafik och försökt komma över hans navigeringssystem fick rätt på alla punkter.

I domen skriver Penn:
"Rätten besväras av faktumet att Lans fortsätter att hävda att han är registrerad ägare av patentet även efter det att överlåtelsen med Uniboard avslöjades."

Ännu en gång ges en bild av Håkan Lans som en ohederlig person, en obotlig lögnare som inte ens ger med sig när han avslöjats med osanning.

I själva verket är domare Penns formulering inte bara förrädisk. Den är falsk. Den är felaktig. Håkan Lans har alltid varit registrerad ägare av patentet, både i Sverige och USA; bara inkomsterna ifrån innovationen går till Uniboard och uppfinnaren har aldrig hävdat något annat - även om han en gång bad Mastriani att omregistrera patentet.

En enkel koll hade klargjort för domaren att han misstagit sig. Han hade inte ens behövt vända sig till myndigheterna. Han hade bara kunnat söka på nätet i Patentverkets offentliga databas, men den tiden tog han sig inte, kanske för att han visste vad han skulle ha funnit, och i stället grundade han sin dom på en felaktig uppgift. Med hjälp av falska fakta målade han bilden av Håkan Lans som en bedräglig person.

Rimligen borde felet ha gått att rätta till. Det var ju inte svårt att överbevisa domaren och Lans nya advokater skickade också in en så kallad juridisk not till rätten med en bifogad utskrift från amerikanska patentverket som svart på vitt visade att Håkan Lans var registrerad ägare. Den 3 oktober svarade domare Penn:

"In other words a court cannot take juridical notice of a fact that could possibly be proven wrong."
"Med andra ord, en domstol kan inte ta juridisk hänsyn till en faktauppgift som kan bli bevisad som falsk."

Vad menas? Domaren Penn har fått bevis för att han haft fel och svarar att han inte kan ta hänsyn till det för att uppgiften ändå kan bevisas vara falsk. Repliken är som hämtad från Kafkas mardrömskammare, från en värld där den som en gång setts som skyldig inte kan bevisa sin oskuld ens med ett myndighetsregister, med en obestridlig handling. Den är en hälsning från ett mörkerland, från rättslöshetens rike.

Men formuleringen är inte bara absurd. Den kastar också en skugga över Penns tidigare domslut. I september 2001 gav han Gateway rätt och dömde Håkan att betala alla rättegångskostnader eftersom han ansåg att stämningen skett i fel namn, men nu visade det sig att domaren inte ens 2005 visste - eller ville veta - vem som ägde patentet. John Garrett Penn tycktes orubblig i sin nit att sätta dit uppfinnaren.
Varför?
Och varför friade han Louis Mastriani?

Allt det som ursprungligen fått Penn att dra slutsatsen att Lans fifflat kom från Mastriani och de uppgifterna hade avslöjats som falska. Mastriani hade sagt att han aldrig känt till överlåtelsen till Uniboard. Han hade skrivit att han och kollegorna blivit "fullständigt chockade" - "we were stunned" - när Gateway avslöjade avtalet.

Men det var inte sant, gott om bevis fanns, Mastriani hade till och med medgett det själv. Ändå nämnde inte Penn det med ett ord. Han skrev sin dom som om inget hänt i målet. Mastrianis mened tycktes aldrig ha existerat. Trots överflödet av nya bevis dömde Penn precis som förut och trots att han nu till slut hört Lans i rätten ställde han sig helt och hållet på Mastrianis sida.

Medan han dömde svensken att betala alla rättegångskostnader noterade han bara kort att inget bevis fanns för att den amerikanska advokatbyrån agerat "förargligt eller oresonligt".
Varför gjorde han det?
Och hur kunde det verkliga brottet, en stöld av en betydande teknisk innovation, förvandlas till en byråkratisk strid om namn som slutade i en katastrof för uppfinnaren?

[...]

För Håkan Lans blev domen ett förödande slag. Sedan tio år arbetade han ständigt med målet medan miljoner försvann till advokatarvoden. All hans tid, all hans kreativitet tog processen. En ändlös ström av juridiska dumheter hindrade landets största uppfinnare att tänka fritt, ett hisnande intellektuellt slöseri. Ständigt fick han buntar med långa intrikata frågor och varje natt gick han till sängs med insikten att han även i dag hade varit utsatt för ett rättsövergrepp. Det nötte ut honom. Det tärde. Det var en terror av papper, säger han och uppenbart en del av strategin. Motparterna försökte trötta ut honom med oändliga pappershögar och skriftliga frågor, många inte ens maskerade till något relevant.

På många vis förvånar det att han inte knäcktes tidigare, men två faktorer skilde Håkan från den gängse uppfinnaren; en stor kassa att ösa ur och en besatt karaktär. Han vägrade att ge upp och det vändes emot honom. Rättshaverist kallades han, även av vissa statstjänstemän och den uppfattningen skymde, precis som den juridiska snårskogen, inte bara det skandalösa i målet utan också den större bilden.

För varje år lämnas allt färre patentansökningar in, och det är givetvis bara följdriktigt. Drivkraften att satsa på forskning och utveckling minskar när företagen stjäl alltmer aggressivt, då juristerna som försvarar dem agerar hänsynslöst, spionorganisationerna arbetar för de multinationella företagen och då domstolarna tar protektionistiska hänsyn, eller ger rätten åt den som har störst plånbok.

Det svenska välståndet bygger till stor del på att en serie innovatörer och affärsmän vågade satsa på sina idéer, men vad innebär det om möjligheterna att få avkastningen slås sönder och rättsväsendet inte längre väcker förtroende?

Vem vågar utmana amerikanska intressen efter att ha tagit del av det juridiska vansinne som drabbat Håkan Lans?

Fram till våren 2005 hade uppfinnaren arbetat ändlöst med fallet. Tröstlöst kändes det ofta som en enda lång plågsam deklaration och varje dag tickade hans pengar bort, men han bars upp av tanken att han skulle få rätt till sist. Det var en tortyr, ändå något slags skärseld som borde leda till en befrielse vid vägens ände. Men i maj 2005 när domare Penn till slut förhörde honom i rätten förlorade även han hoppet.
- Jag anade redan då att det skulle komma en manipulerad dom. Jag märkte det på hans sätt att höra mig. Han kom inte med de relevanta frågorna. Han brydde sig inte.

Uppfinnaren hade skapat färggrafiken i världens datorer, det var allt, och för det dömdes han till orimliga skadestånd. Han kunde inte ta det längre. Kränkningen kröp in under huden. Domen tog som ett knivhugg. Den gav inga märken på kroppen, men djupa sår där under. Han förblödde inombords. Allt han åstadkommit kändes vanhelgat och förstört, förvandlat till en destruktiv byråkrati."