"Vattenfall ska bli nummer ett för miljön och vi vill bli erkända för det", säger Agneta Rising. Foto Mats Andersson

Agneta Rising gillar livet. Det är kul att träffa människor, det är kul med nya uppgifter, det är spännande när nya problem dyker upp.

Och problem finns det. Hela tiden. Som miljöchef för "nya" stora Vattenfall ska hon jämka samman miljöarbetet i fyra olika länder: Sverige, Finland, Tyskland och Polen. Utåt får hon försvara företagets satsning på både kärnkraft och kolkraft.

Man skulle kunna huka inför de uppgifterna. Men Agneta Rising går rakt ut i motvinden i stället.

- Vi har höga ambitioner och vill vara det energiföretag som är nummer ett för miljön. Och vi vill bli erkända för det, säger hon på sin Lundaskånska och låter både glad och kaxig.

Vem gillar kolkraften?
OK, kärnkraften börjar bli accepterad i Sverige. Men vem gillar kolkraft? De flesta delar nog nya energiminister Mona Sahlins inställning, när hon i en Eko-intervju nyligen sa sig tvivla på att någon känner att kolkraften är "den spännande, miljömässiga, moderna och trygga framtiden".

- En typiskt svensk inställning, avfärdar Agneta Rising den Sahlinska ironin.

- Vi utgår från att alla har det lika bra som vi, med vår vatten- och kärnkraft. Man skulle behöva bo i Polen och Tyskland ett tag och försöka lista ut hur deras energiproblem ska lösas. Nu finns kolkraftverken där och de kommer att gå ett tag till. Vi tar ansvar och jobbar med att minska utsläppen från dem.

Tonen blir lite skarpare. Men Agneta Rising tillägger snabbt att det ska bli kul och spännande att jobba med Mona Sahlin.

- Hon vill att det ska bli bra och det vill ju jag med, säger hon och skrattar stort.

Att hjälpa människor, att verka för det bästa, är hennes drivkraft i livet. Liksom att göra det lite ovanliga. Därför valde hon att plugga radiofysik och tänkte sig ett jobb inom vården som sjukhusfysiker.

Ett tillfälligt jobb med strålningsberäkningar på Ringhals kom emellan - och sedan blev hon fast på Vattenfall. Det var precis efter kärnkraftsomröstningen (1980) och polariseringen präglade Sverige. Antingen var man för eller emot. Agneta Rising var för, hon brann för kärnkraften och blev så småningom Vattenfalls expert på kärnkraft och miljö.

- Det fanns ett stort behov av att sprida upplysning. Jag kände att jag måste berätta hur det ligger till.

Hon åkte runt och debatterade, hon undersökte uranbrytningen i de avlägsnaste delarna av världen, hon satt på ordförandeposter i de flesta intresseorganisationer för kärnkraft, bland andra Uranium Institute, World Nuclear Association och Föreningen för kärnteknik. Och hon var med och grundade WIN, Women in Nuclear.

Mer anonym i dag
Då var hon med i kärnkraftsdiskussionens centrum. I dag, som ny miljöchef, är hon betydligt anonymare, även för miljöorganisationerna. Då var resorna ofta ett äventyr, när hon satt i öknen i Kazakstan och drack varm kamelmjölk, letade efter toaletter som inte fanns och åkte i skumpiga bussar. I dag inskränker sig reseupplevelserna till att sitta i konferensrum, på flygplatser och i flygplan.

Ja, hon kan sakna det där livet. Fast det är fantastiskt att vara miljöchef också. Hon talar entusiastiskt om den kunskap, kultur och erfarenhet som trängs inom denna jättekoncern med 35 000 anställda.

Att samla folk omkring sig, att bygga upp nätverk, är hennes starka sida, säger de som jobbar omkring henne. Det där gäller fritiden också. Hennes bästa stunder är när hela familjen är samlad runt en god måltid.

- Jag blir varm om hjärtat av att bara sitta och titta på mina barn. Det är nog den bästa avkopplingen man kan tänka sig.

Tidsoptimism en svaghet
En svaghet däremot är hennes tidsoptimism, det vittnar både omvärlden och hon själv om. Hon tar på sig för mycket och då blir det lätt jobbigt på slutet, som en kollega uttrycker det.

Jobbigt tycker maken också om hennes ständiga raider i second hand-butikerna. Han har numera förbjudit henne att köpa stora, omfångsrika prylar.

- Så dem smusslar hon in i garaget. Men jag har förstått att hennes shoppande beror på en särskild samlargen, säger han lite luttrat.

Den eventuella genen har Agneta Rising själv inte funderat mycket på. Däremot har hon insett att hon har svårt för att säga nej.

Det gäller uppenbarligen både utmaningar i jobbet och loppismarknadernas lockelser.

- Ja, det blir rätt fullt i skrubbarna, erkänner hon med ett roat skratt.