Äventyret Altitun kunde ha slutat redan på optikmässan i San Diego 1999. Det svenska Altitungänget var ivrigt uppvaktade av ett koppel amerikanska teknikjättar. Nasdaq-noterade Uniphase gick längst och förklarade att de ville köpa Altitun.
Järfällabolaget, som grundades i juni 1997, hade knappt hunnit ur spädbarnsåldern, men pengarnas lockelse tog över. De fem grundarna var redo att kliva av.
- Vi ville sälja för att säkra en hygglig slant och för att slippa ett riskabelt fabriksbygge, erkänner Lennart Ramberg, en av Altituns grundare.

Men bolagets investerare var inte nöjda med budet. Till slut stoppades affären av att Uniphase drog sig ur. Då hade transaktionen ändå gått så långt att Ramberg hade informerat personalen.

Lennart Ramberg Foto Stefan Nilsson

- Det kändes jobbigt att ha blivit ratad och se folk i ögonen, säger Lennart Ramberg.
Delägarna gick miste om totalt 300 miljoner kronor men ett år senare var det inget de ångrade. Altitun värderades då 25 gånger högre när amerikanska telekombolaget ADC gick vinnande ur striden om vem som skulle få lägga vantarna på framtidsbolaget.

Historien om Altitun avslöjas i en kommande bok, skriven av Lennart Ramberg tillsammans med Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Göteborg. De försöker ge en förklaring till värdeexplosionen kring dotcom-bolagen i allmänhet och Altitun i synnerhet. Boken tar sin utgångspunkt i den globala utvecklingen de senaste 50 åren. Tekniska framsteg och en våg av avregleringar mot slutet av 1990-talet har skapat förutsättningar för en sällan skådad eruption av riskvilligt kapital och framtidsoptimism.

Altitun hamnade i fokus både tekniskt och ekonomiskt genom satsningen på laserteknik med världens stora kommunikationsbolag som tilltänkta kunder. Konsekvensen blev att bolaget under hela sin levnad regelbundet var uppvaktat av investerare och tänkbara köpare.
Efter den havererade affären med Uniphase behövde Altitun nytt kapital och det var inga problem. Ett nätverk av teknikfrälsta investerare med Carl Palmstierna och Kjell Spångberg i spetsen hängde redan på låset.

"Carl Palmstierna stormade in i vårt konferensrum, slog undan varje fundering på närmare granskning av bolaget, och ville gå in tillsammans med sina affärspolare till värderingen 25 miljoner dollar. Känslan av lättnad var så översvallande att vi inte kom oss för att undslippa ett enda ljud. ... Calle P tolkade vår passivitet som om Altitun var på väg att visa upp sin svårfångade sida igen, och bjöd över sig själv utan att vi klagat på det förra budet: det enda som yttrades i rummet var Calles '27 miljoner dollar'. Och därpå följde vårt korthuggna 'OK!' ", skriver Lennart Ramberg i boken.

Framgångarna på kapitalmarknaden fortsatte. Under månaderna som följde gick de utländska riskkapitalbolagen Vision Capital och Kennet Capital in med vardera två miljoner dollar. Telia Business Innovation gick in med en miljon dollar.

"En ökande andel av fritidsfantasierna gick till att fundera över hur livet skulle gestalta sig i den framtid då köpeskillingen ramlat in".

Att det fanns problem i verksamheten avskräckte inte investerarna. Brister fanns i den tekniska kvaliteten och försäljningen hankade sig fram. Dessutom stod bolaget inför beslutet att bygga en egen produktionsanläggning. Till detta behövdes ännu mera pengar och den här gången kopplades de stora investmentbankerna in. Det visade sig gå lättare än de trott.
- Vi fick Merrill Lynch, Credit Suisse First Boston och Morgan Stanley att gå upp på catwalken och konkurrera om uppdraget. De slogs om att dra in pengar till oss, säger Lennart Ramberg.

Bara ryktet om att en ny finansieringsrunda var på gång fick investerarna att höra av sig spontant. Samtidigt kontaktade det amerikanska telekombolaget ADC Lennart Ramberg, men påstötningen föll snart i glömska.
Några månader senare, en marsmorgon 2000, när Lennart Ramberg stod i duschen på kontoret i Kista, ringde mobiltelefonen. Det var ADC som åter tog kontakt och bad att få skicka ett fax utan att berätta mer.

Ur faxmaskinen kom ett konkret uppköpsbud som värderade Altitun till några miljarder kronor. När budet hamnade på styrelsens bord gav alla till slut klartecken om att en försäljning skulle förhandlas fram.

"Den gamle bankiren Carl Palmstierna var glasklar sin uppfattning: här ska till en auktion för att få ut mesta möjliga, och inte bara ett mjäkigt 'kör i vind'".

"Så skedde och maskineriet drogs igång, en bankvärldens V8 med kompressor och allt. På 36 timmar hade Morgan en lista på tio företag som var intresserade, till och med elva inklusive ADC."

Auktionsprocessen var en nyckel för att trissa upp priset till skyhöga nivåer. Flera av intressenterna föll bort de kommande dagarna men intresset var mer än tillräckligt.

En förklaring var givetvis att försäljningen förhandlades fram då börsbubblan var som mest uppblåst. Branschjätten Nortel eldade på hysterin ytterligare genom att köpa Altitun-konkurrenten Coretek med 140 anställda för 1,4 miljarder dollar. Coretek hade, precis som Altitun, en inte helt färdigutvecklad laserprodukt. En bidragande orsak till det höga priset var att Altitun fått några fler beställningar.

Veckan före påsk 2000 gick budprocessen in i sin avgörande fas. ADC och den sista kvarvarande budgivaren besökte samtidigt Stockholm för att göra en närmare granskning av Altitun. De båda parterna hade flugit in vardera 13 chefer, teknikspecialister och uppköpsspecialister samt inhyrda bankirer och jurister. Även svenska jurister och revisorer kallades in för att delta i förhandlingarna.

"Upplägget var närmast diaboliskt, orkestrerat av bankir Dyvig (på Morgan Stanley): ena gänget baserades hos våra advokater, Lagerlöf & Leman, på Strandvägen, och andra lägret fick husera i Morgan Stanleys lokaler på Blasieholmen. Däremellan skulle vi i ledningen gå fram och tillbaka, enligt ett schema Dyvig ritat ihop. ... Att de två gängen inte skulle springa på varandra ute på stan kunde vi bara be för."

Finalen blev på många sätt en antiklimax.

"I slutstriden bjöd ADC mot sig själv, stod fast vid sin linje och blev därvid förstås den vinnande partnern. Det andra bolaget hade bjudit högre, men var nu borta. Från ADC hade vi ett bra bud, en aktie som verkade mindre övervärderad än många andra, och hederligt folk. Den definitiva siffran var 925 miljoner dollar helt i aktier."

Den fjärde maj offentliggjordes affären och Altitun gick över en natt från att ha varit ett okänt teknikbolag till att bli förstasidesstoff.
- Det är nätt och jämnt att jag förstår det i dag, då gjorde jag det inte alls, säger Lennart Ramberg.

För samtliga delägare, från grundarna och personalen till affärsänglarna och riskkapitalbolagen, var den totala succén ett faktum. Enbart de fem grundarna fick ADC-aktier motsvarande 560 miljoner kronor vardera (se faktaruta).
Som grädde på moset blev ingen av Altituns ägare inlåsta någon längre tid på grund av affärens juridiska upplägg. Konsekvensen blev att Altitun-ägarna kunde sälja sina aktier efter bara sex veckor. Några personer i ledning och styrelse fick vänta i drygt tre månader.

Det var ingen jobbig väntan. Under sommaren fortsatte ADC-aktien att stiga. Från den 4 maj till kursrekordet 27 juli hade aktien stigit från 57,25 dollar till 94 dollar, en kursuppgång med 64 procent. Rekordaffären på åtta miljarder kronor var plötsligt värd 13 miljarder.

Exakt hur mycket pengar Altitun-ägarna till slut kunde kamma hem är inte känt. Klart är att flera av riskkapitalisterna sålde stora delar av sina aktier i början på hösten 2000 när kursen började falla. Även de fem grundarna sålde aktier, men inte allt.
Lika snabbt som Altitun hade växt, lika fort inleddes resan mot slutet. Altituns produkt slog inte på marknaden och när den totala efterfrågan rasade lade ADC snabbt ner sitt svenska miljardprojekt. Altituns tillgångar såldes på en auktion i februari i år. Företaget lever däremot vidare som ett fascinerande exempel på riskkapitalets möjligheter. På den unga svenska riskkapitalmarknaden är det få förunnat att ha gjort en pass lyckad affär.

Altitun lär därför gå till historieböckerna som en lysande investering, men också som ett typexempel på börsbubblan kring millennieskiftet och dess overkliga förväntningar på framtiden. Eller som Lennart Ramberg skriver:

"Altitun framstår helt enkelt som den ultimata bubbelbabyn, koncentratet av vad global finansiell mass-suggestion kan generera."

Text: Per Agerman och Isaac Pineus/ Affärsvärlden