Västerbron – klenoden som länkade samman Stockholm

I slutet av 1920-talet stod Stockholm inför ett vägval. Bokstavligt talat. Folkmängden var på väg att passera 500 000-strecket, utan några tecken på att sakta ner. Samtidigt hade skepsisen mot motorfordon börjat klinga av, med följden att även deras antal ökade explosionsartat. Och i takt med att staden växte gjorde även behovet av kontors- och affärslokaler i innerstan, vilket fick till följd att alla invånare inte längre kunde klumpa ihop sig där, utan skulle behöva sprida ut sig över en större geografisk yta. 

I sin generalplan för Stockholm år 1928 radade stadsplanedirektören Albert Lilienberg upp de åtgärder som behövdes för att förvandla Stockholm till en modern, bilvänlig metropol, med rum för en växande befolkning. Detta blev startskottet för ett decennium av febril aktivitet i syfte att uppdatera, effektivisera och försköna huvudstaden. 

En av de viktigaste pusselbitarna för att åstadkomma detta var att etablera en trafikförbindelse mellan Kungsholmen och Södermalm via Långholmen, så att all trafik inte längre skulle behöva tränga sig igenom Gamla stan. 1929 utlystes en tävling där arkitekter fick skicka in sina förslag på hur detta skulle lösas. Ett år senare hade 72 förslag inkommit från hela kontinenten. Bland dessa återfanns såväl valvbroar som balkbroar och kabelbroar, i både järn och betong. I toppstriden dominerade de tyska bidragen, och till slut var det de Berlinbaserade arkitekterna Wilhelm Büning, Wilhelm Maelzer och Otto Rudolf Salvisberg som tilldelades segern. Deras förslag var en bågbro i järn, med en mycket konkurrenskraftig budget på strax under 7 miljoner kronor.